Tre goda filmer
Idag var andra söndagen i rad som spenderades på jobbet. Det gick segt och djävlades en del, men jag antar att jag får ta hand om eländet nu i veckan i stället. Extrajobbet innebär i alla fall extra slantar i sinom tid och det är jag beredd att stå ut med. :P
Sen sist har jag sett tre filmer och det har varit så lyckat att alla tre har varit ganska bra. Det är väl inte värre än att jag gör en kort summering. :)
I Crazy Heart är Jeff Bridges ("The Dude" i "The Big Lebowski") den stora stjärnan, flankerad av Colin Farrell och Maggie Gyllenhaal. Bridges spelar Bad Blake, en åldrande countrysångare vars karriär är på väg neråt. Blake turnerar fortfarande med sina gamla låtar, men spelningarna äger numera rum på bowlinghallar eller små halvsjaskiga hak. Han är pank och försupen och hankar sig fram utan större förhoppningar inför framtiden.
Plötsligt dyker dock en kvinna upp i hans liv. Hon är journalist och lyckas via en kompis till Blake få en intervju med den gamle sångaren. Tycke uppstår och de båda inleder en inte helt friktionsfri relation.
Crazy Heart är en film som är lite som countrymusik i stort: rätt enkel och jordnära, men också mysig och hemtrevlig. Jeff Bridges är bra och trovärdig i huvudrollen och Maggie Gyllenhaal funkar också i rollen som hans kärlek (även om man funderar över vad hennes rollfigur ser hos den gamle nedgångne figuren). Till och med Colin Farrell är helt okej, i rollen som Bad Blakes gamle bandmedlem Tommy Sweet.
Både Jeff Bridges och Colin Farrell sjunger i filmen och det låter inte så tokigt. Jag hittade inga bra klipp från filmen på youtube, bara det här där Jeff Bridges sitter i någon tv-show och kör en låt. Det är lågmält, men rätt bra.
Filmen får förresten 4 av 5 i betyg av mig. :P
Erin Brockovich gick på tv i fredags kväll och jag var osäker på om jag hade sett hela filmen förut. Den verkade bekant, men den var så pass bra att jag stannade uppe och såg hela.
Julia Roberts gör en av sina mest kända roller i filmen. Hon spelar en ensamstående trebarnsmorsa, som har svårt att få det att gå ihop med det ekonomiska. Med lite flyt och jävlaranamma lyckas hon dock fixa jobb på en liten advokatbyrå, trots att hon egentligen saknar de nödvändiga förkunskaperna. Av en slump kommer hon över en mapp över ett gammalt bortglömt fall. Det handlar om ett litet samhälle där många av invånarna har blivit sjuka, möjligen beroende på utsläpp av s k sexvärt krom i grundvattnet nära en stor industri. Hon bestämmer sig för att gräva djupare i fallet och kommer en jätteskandal på spåren.
Filmen är lite av en klassisk amerikansk framgångssaga, med vanliga hederliga medborgare som kämpar mot alla odds (och vinner). Det är en bra historia, som inte blir sämre av att den handlar om en verklig person och bygger på verkliga händelser. Roberts funkar fint i huvudrollen, Albert Finney är kul som hennes temperamentsfulle chef och Aaron Eckheart gör ett hederligt och bra jobb som hennes kärlek och trygga famn på hemmaplan.
Den här rullen får också 4 av 5 av mig.
När jag kom hem efter jobbet låg jag och slöade ett tag, innan jag fick för mig att gräva i filmhögen. Då fick jag tag på den gamla klassikern Casablanca, från 1942 (!) - en rulle som i vissa undersökningar räknas som världens genom tiderna bästa, men som jag inte sett förrän nu.
Handlingen utspelar sig under andra världskriget i staden Casablanca, som jag tror ligger i Marocko men som i filmen verkar tillhöra Frankrike. Staden är en smältdegel där såväl tyskar som fransmän blandar sig med lokalbefolkningen och där en hel del intriger pågår för jämnan. För många är staden en anhalt på vägen till USA och de nödvändiga utresetillstånden står högt i kurs hos de talrika flyktingar som anländer. Rick (spelas av Humphrey Bogart) är amerikan och driver ett café, dit de flesta förr eller senare kommer. Han var en gång en ung idealist, men känner sig nu lurad av livet och är mest intresserad av att tjäna så mycket pengar som han kan.
Men en dag kommer hans gamla kärlek Ilsa (spelad av svenska Ingrid Bergman) och hennes nya man inramlande genom dörren och väcker onda minnen till liv. Rick och Ilsa hade en romans i Paris, men den dag då de skulle fly ihop undan tyskarna så lämnade hon honom. Nu är Ilsa ihop med en tjeckisk frihetskämpe och de båda är i desperat behov av utresetillstånd. Rick råkar som av en händelse sitta på ett par sådana, men frågan är om han vill hjälpa paret.
Casablanca är en stämningsfull film, så mycket går jag med på. Dialoger och intriger funkar också, men är inte så speciella. När det gäller de romantiska inslagen så är jag inte alls så övertygad. Humphrey Bogart är cool, men Ingrid Bergmans skådespeleri är ganska taffligt. Jag tycker att hon spelar över och att hon mest går omkring med en ängslig min och stirrande blick - lite som karaktären Rowena i filmen om Ivanhoe. :) Som helhet är filmen ändå okej, men inte hamnar den på någon personlig topplista. 3 av 5 i betyg får det bli! :P
Sen sist har jag sett tre filmer och det har varit så lyckat att alla tre har varit ganska bra. Det är väl inte värre än att jag gör en kort summering. :)
I Crazy Heart är Jeff Bridges ("The Dude" i "The Big Lebowski") den stora stjärnan, flankerad av Colin Farrell och Maggie Gyllenhaal. Bridges spelar Bad Blake, en åldrande countrysångare vars karriär är på väg neråt. Blake turnerar fortfarande med sina gamla låtar, men spelningarna äger numera rum på bowlinghallar eller små halvsjaskiga hak. Han är pank och försupen och hankar sig fram utan större förhoppningar inför framtiden.
Plötsligt dyker dock en kvinna upp i hans liv. Hon är journalist och lyckas via en kompis till Blake få en intervju med den gamle sångaren. Tycke uppstår och de båda inleder en inte helt friktionsfri relation.
Crazy Heart är en film som är lite som countrymusik i stort: rätt enkel och jordnära, men också mysig och hemtrevlig. Jeff Bridges är bra och trovärdig i huvudrollen och Maggie Gyllenhaal funkar också i rollen som hans kärlek (även om man funderar över vad hennes rollfigur ser hos den gamle nedgångne figuren). Till och med Colin Farrell är helt okej, i rollen som Bad Blakes gamle bandmedlem Tommy Sweet.
Både Jeff Bridges och Colin Farrell sjunger i filmen och det låter inte så tokigt. Jag hittade inga bra klipp från filmen på youtube, bara det här där Jeff Bridges sitter i någon tv-show och kör en låt. Det är lågmält, men rätt bra.
Filmen får förresten 4 av 5 i betyg av mig. :P
Erin Brockovich gick på tv i fredags kväll och jag var osäker på om jag hade sett hela filmen förut. Den verkade bekant, men den var så pass bra att jag stannade uppe och såg hela.
Julia Roberts gör en av sina mest kända roller i filmen. Hon spelar en ensamstående trebarnsmorsa, som har svårt att få det att gå ihop med det ekonomiska. Med lite flyt och jävlaranamma lyckas hon dock fixa jobb på en liten advokatbyrå, trots att hon egentligen saknar de nödvändiga förkunskaperna. Av en slump kommer hon över en mapp över ett gammalt bortglömt fall. Det handlar om ett litet samhälle där många av invånarna har blivit sjuka, möjligen beroende på utsläpp av s k sexvärt krom i grundvattnet nära en stor industri. Hon bestämmer sig för att gräva djupare i fallet och kommer en jätteskandal på spåren.
Filmen är lite av en klassisk amerikansk framgångssaga, med vanliga hederliga medborgare som kämpar mot alla odds (och vinner). Det är en bra historia, som inte blir sämre av att den handlar om en verklig person och bygger på verkliga händelser. Roberts funkar fint i huvudrollen, Albert Finney är kul som hennes temperamentsfulle chef och Aaron Eckheart gör ett hederligt och bra jobb som hennes kärlek och trygga famn på hemmaplan.
Den här rullen får också 4 av 5 av mig.
När jag kom hem efter jobbet låg jag och slöade ett tag, innan jag fick för mig att gräva i filmhögen. Då fick jag tag på den gamla klassikern Casablanca, från 1942 (!) - en rulle som i vissa undersökningar räknas som världens genom tiderna bästa, men som jag inte sett förrän nu.
Handlingen utspelar sig under andra världskriget i staden Casablanca, som jag tror ligger i Marocko men som i filmen verkar tillhöra Frankrike. Staden är en smältdegel där såväl tyskar som fransmän blandar sig med lokalbefolkningen och där en hel del intriger pågår för jämnan. För många är staden en anhalt på vägen till USA och de nödvändiga utresetillstånden står högt i kurs hos de talrika flyktingar som anländer. Rick (spelas av Humphrey Bogart) är amerikan och driver ett café, dit de flesta förr eller senare kommer. Han var en gång en ung idealist, men känner sig nu lurad av livet och är mest intresserad av att tjäna så mycket pengar som han kan.
Men en dag kommer hans gamla kärlek Ilsa (spelad av svenska Ingrid Bergman) och hennes nya man inramlande genom dörren och väcker onda minnen till liv. Rick och Ilsa hade en romans i Paris, men den dag då de skulle fly ihop undan tyskarna så lämnade hon honom. Nu är Ilsa ihop med en tjeckisk frihetskämpe och de båda är i desperat behov av utresetillstånd. Rick råkar som av en händelse sitta på ett par sådana, men frågan är om han vill hjälpa paret.
Casablanca är en stämningsfull film, så mycket går jag med på. Dialoger och intriger funkar också, men är inte så speciella. När det gäller de romantiska inslagen så är jag inte alls så övertygad. Humphrey Bogart är cool, men Ingrid Bergmans skådespeleri är ganska taffligt. Jag tycker att hon spelar över och att hon mest går omkring med en ängslig min och stirrande blick - lite som karaktären Rowena i filmen om Ivanhoe. :) Som helhet är filmen ändå okej, men inte hamnar den på någon personlig topplista. 3 av 5 i betyg får det bli! :P
Kommentarer
Trackback
