En annan sak
Jag undrar hur det går med min gamla fiskeklubb i Sala. Den grundades 1970 och nu kanske det blir sista vintern som den existerar. De flesta medlemmar är gamla och det har blivit allt svårare att hitta folk som vill ta styrelseuppdrag. I och med att jag är yngst, har jag sedan länge insett att jag förmodligen kommer att se åtskiliga fiskekompisar - för det tycker jag att man kalla personer som man har fiskat med i hela sitt liv - åldras och dö.
I torsdags var jag i Sala på möte och då fick jag veta att vår kassör, Holger, var mycket dålig. Det var i och för sig ingen nyhet för mig. Dels hade jag lagt märke till tidigare att han hade börjat gå med käpp, dels fick jag veta redan för någon vecka sedan att Holger har cancer - i bukspottskörteln. Nu på mötet fick jag veta att tumören var mycket stor och att Holger inte heller tål cellgifter - han provade, men de gav honom kraftiga kärlkramper som en biverkning. Därmed är det troligt att sjukdomsförloppet kommer att gå mycket fort och att hoppet helt och hållet är ute för honom.
Holger kunde inte delta på mötet, men vår ordförande hade pratat med honom. Han hälsade att han möjligen skulle kunna delta på klubbens höstmöte om någon vecka. Jag räknade på datumet och insåg att jag skulle jobba när mötet gick. På ett vis kändes det nästan skönt att ha en anledning att slippa åka, men samtidigt hade man kunnat ta ett slags farväl.
Jag vet inte om jag vill föreställa mig hur det är att gå omkring och veta, att man kanske bara har någon månad kvar i livet. Jag hoppas åtminstone att de kan hjälpa honom att lindra smärtan....
I torsdags var jag i Sala på möte och då fick jag veta att vår kassör, Holger, var mycket dålig. Det var i och för sig ingen nyhet för mig. Dels hade jag lagt märke till tidigare att han hade börjat gå med käpp, dels fick jag veta redan för någon vecka sedan att Holger har cancer - i bukspottskörteln. Nu på mötet fick jag veta att tumören var mycket stor och att Holger inte heller tål cellgifter - han provade, men de gav honom kraftiga kärlkramper som en biverkning. Därmed är det troligt att sjukdomsförloppet kommer att gå mycket fort och att hoppet helt och hållet är ute för honom.
Holger kunde inte delta på mötet, men vår ordförande hade pratat med honom. Han hälsade att han möjligen skulle kunna delta på klubbens höstmöte om någon vecka. Jag räknade på datumet och insåg att jag skulle jobba när mötet gick. På ett vis kändes det nästan skönt att ha en anledning att slippa åka, men samtidigt hade man kunnat ta ett slags farväl.
Jag vet inte om jag vill föreställa mig hur det är att gå omkring och veta, att man kanske bara har någon månad kvar i livet. Jag hoppas åtminstone att de kan hjälpa honom att lindra smärtan....
Kommentarer
Postat av: Anonym
Usch då, tråkigt. Jävla sjukdom. Hoppas också på att han får smärtlindring som hjälper.
Trackback