schtellans

Idag när jag kom hem efter en tur ner på stan fick jag se att det stod en bil med släp parkerad på gatan där jag bor. Den som hade parkerat hade gjort det med arslet, eftersom de hade blockerat gatan så att ingen bil kunde komma fram.

Det gick folk till och från släpet och när jag frågade en kille om det var frågan om inflyttning eller utflyttning, svarade han att det var en inflyttning. Det dök upp en liten mörk tjej och hon presenterade sig som Maria och sade att det var hon som skulle flytta in. När jag precis började tycka att det lät spännande, presenterade sig killen som Konrad - hennes pojkvän. ;) De håller på och bär grejer nu med och det lär väl visa sig vad det är för folk. Jag undrar lite vem som ska flytta ut och vars lägenhet blir ledig. Man får väl hoppas att det är någon av surkärringarna! :P

... och matföretaget Findus har tydligen tagit fram ett alternativ för den som inte går på något julbord, eller blir bjuden av släkt och vänner - men som ändå vill ha lite julstämning för sig själv. Det jag pratar om är Findus jultallrik, som är klar i micron på sju minuter! Den innehåller såväl prinskorv, köttbullar och Janssons frestelse, som risgrynsgröt med sylt!

Ser det läckert ut? Nja...
Låter det tragiskt? Absolut!





Smaklig måltid. :)

Jag kom att tänka på att jag lever lite som karaktären Leon i filmen med samma namn: jag bor ensam i en lägenhet, har en krukväxt som enda sällskap, och dricker kopiösa mängder mjölk. Det händer också att jag går ner till Filmstaden som en vandrande vålnad och glor på film utan sällskap. Skillnaden mellan mig och Leon är väl att jag inte dödar folk mot betalning - i alla fall inte än. :D

Igår gick jag på bio för första gången på ett tag. Jag kollade upp SF:s hemsida och var egentligen inte så sugen på det som fanns att välja mellan. Men det fick bli bio ändå och filmen "Red".

Bruce Willis är en pensionerad CIA-agent, en gång en skicklig mördare som röjde undan folk som ansågs vara den amerikanska nationens fiender. Han var den bäste, men så småningom blev han för gammal och pensionerades. Nu lever han pensionärsliv och hans främsta nöje verkar vara att flirta med en kvinnlig telefonist på pensionsbyrån - han har för vana att riva sina utbetalningscheckar så att han får en anledning att ringa och be om nya och prata strunt med henne. :P

En dag dyker plötsligt en insatsstyrka upp i huset och de gör sitt yttersta för att ta kål på den gamle agenten. Det går dock inte så bra för dem, utan Willis karaktär är den enda som vandrar ut levande ur det demolerade huset. Han bestämmer sig för att ta reda på vem som vill se honom död och påbörjar en lång och äventyrlig roadtrip runt landet - ihop med telefonisten från pensionsbyrån. På vägen plockar de upp Willis gamla agentkompisar, en brokig skara skjutglada gamla dårar. :D

"Red" är en småmysig och underhållande film. Den är inte alls särskilt originell, men den är... trevlig helt enkelt. Bortsett från Willis finns flera kändisar med - John Malkovich, Helen Mirren och Morgan Freeman - och det gänget verkar ha haft kul när de gjorde filmen. Sedan har den mer okände Karl Urban en viktig roll och för en gammal fantasynörd som jag är det en klar bonus. Karl Urban är ju mer känd som "Eomer" i Sagan om Ringen och det tar ett tag innan man känner igen honom här utan det axellånga blonda håret och ringbrynjan (och hästen). :) 

Mitt betyg blir 3/5, d v s medelbra. Filmen är helt okej underhållning för en stund och jag tycker gott att ni kan se den. :)

Idag fick jag höra en halvintressant gåta. Tyvärr fick jag inte fundera särskilt länge på den innan jag fick höra ett förslag på svar som lät ganska rätt. Jag tänkte att ni skulle få fundera på den lite längre. Såhär går den:

Du är ute i en skog när du plötsligt kommer till ett hus, med två dörrar. Bakom den ena dörren finns friheten och bakom den andra finns döden. Vardera dörren vaktas av en vakt och du vet att den ene av dem alltid ljuger, medan den andre alltid talar sanning (du vet dock inte vilken av vakterna som gör vad). Du får bara ställa en fråga till en av vakterna, för att ta reda på vilken dörr som är säker att passera genom. Hur formulerar du din fråga?

Mitt förslag till svar kommer om någon dag. :)

Idag ringde jag CSN och beställde blanketter för att göra en avbetalning på mitt studielån - den sista! Jag tänkte betala hela rasket på en gång, så är jag av med det ifall det skulle dyka upp sämre tider. Hur mycket pengar det rör sig om säger jag inte, men jag får ungefär halva kontot kvar efter betalningen och det lär jag överleva på. :) Snart är jag alltså skuldfri - om man bortser från någon tia som jag har i skuld på biblioteket. :D

I fredags drog jag en stund tidigare från jobbet. Jag och morsan skulle nämligen åka tåg från stationen i Västerås och jag kände att jag behövde lite extra tid om jag skulle köra dit i snöslask med enbart sommardäck på bilen. :)

Bredvid spåren finns en stor parkering för pendlare och där dumpade jag bilen. Sen rusade jag uppför några trappor, genom gången som går ovanför spåren - och ner till Pressbyrån på stadssidan av stationen. Där var inte morsan, så jag hann köpa tidning och lite godis. När jag var färdig dök hon upp och vi ställde oss och väntade på tåget till Stockholm.

Den 9:e fyllde morsan 58 år. Jag kommer inte ihåg om hon önskade det själv, eller om syrran föreslog det, men hennes present fick i alla fall bli en resa till Stockholm och en biljett till en konsert med vissångaren Lars Demian som hon tycker mycket om. Eftersom både syrran och jag har jobb och är välbeställda, bestämde vi att ett restaurangbesök också skulle ingå i presenten. ;)

Resan tog mindre än en timme, sedan klev vi ut på perrongen på Stockholms Centralstation. En bit bort väntade syrran snällt - väl medveten om att jag och morsan skulle vara hjälplösa som spädbarn i vår huvudstad utan guide. ;) Hennes pojkvän Petter var inte med då, utan var på lasarettet och hälsade på en kollega som hade brutit benet. Vi tre tog oss ut i vimlet och hann med att kolla in någon affär, innan det var dags att ta tunnelbanan till Söder - nästa anhalt.

Tunnelbanan är en läskig plats för en utböling, med folk som ränner i långa rader till höger och vänster - genom gångar och nerför trappor. Väl nere vid spåren fortsätter strömmen av människor, som rör sig i flockar och kliver på och av vagnar med okänd destination. När förvirringen är total är det bara att ta sikte på sin guide och hänga med som en zombie. ;) Vi klev på en vagn till synes på måfå och efter några överhoppade stationer bestämde syrran att det var dags att stiga av. En bit bort stod syrrans pojkvän Petter, så på något vis hade vi hamnat rätt. :)

Vi gick runt en stund på Söder och tittade, eftersom vi inte hade bord på restaurang Nyagatan förrän klockan halv sex. Området såg väl ut som vilket betongghetto som helst, bortsett från att just det här var fullt av stockholmare. ;) Långt bort i änden av en gata kunde man skymta Globen - lite coolt, för den har jag aldrig sett förut. :D Restaurang Nyagatan låg en bit bort på en stump som hette Skånegatan och det visade sig vara ett hemtrevligt litet hak, sist i en rad matställen som låg efter varandra.

Jag beställde rådjursytterfilé med potatiskaka och efter en stunds väntan dök det upp en servitris med min tallrik. Som vanligt på finare ställen var det lite snålt tilltaget med mat, men det som jag fick smakade bra. Köttet var tämligen rosa, men det kanske ska vara så. :P Efterrätt blev det också och jag och Petter delade då på en chokladfondue med frukt . De ställde in en liten gryta med smält chokladgegga, som fick stå i en ställning ovanför ett litet värmeljus. Vid sidan fick vi ett fat med diverse fruktbitar - banan, päron, äpple och ananas - och ett par långsmala gafflar. Sedan var det bara att hugga in! Ibland spillde man choklad på bordet och ibland ramlade frukten av gaffeln, men gott var det och det var bara att slafsa på. Det var mycket frukt och jag blev riktigt mätt av efterrätten, men jag kände att det hade kunnat få vara mer choklad i grytan... :D

När vi var färdiga gick vi och hängde på något ställe där det serverades alkohol. Jag har glömt vad stället hette, men det verkade köra något sorts miljötema. På väggarna satt nämligen diverse foton av olika tyska kolkraftverk - med vidhängande informationstavlor där det stod hur mycket utsläpp kraftverken producerade. :) Jag skulle köra bil senare på kvällen, så jag fick vackert sitta i min mysfåtölj och titta på när Petter tog en öl och syrran tog en läskig blågrön drink. :P

Konserten ägde rum på en teater. Vi stod i foajén och tittade på folk ett tag innan och lyssnade på en yngling med målbrottsröst, som stod bakom en disk och tjoade och uppmanade folk att köpa skivor och förtäring. Lars Demian skriver en del låtar med politiska texter, med sympatierna åt det vänstra hållet, och i den förväntansfulla skaran fanns mycket riktigt några tjommar med palestinasjalar eller med allmänt bohemisk look. :) Morsan och syrran hade varit på en spelning med Demian på samma ställe tidigare, då med ett ynka femtiotal i publiken, men nu var där utan tvekan några hundra. Till sist öppnades dörrarna och vi fick leta oss fram till våra platser på näst främsta raden. Stolarna var obekväma och inte direkt gjorda för folk längre än 1.80, men det var bara att gilla läget.

När läktaren var full lade sig sakta sorlet. Ljuset drogs ner till ett minimum, utom på scenen där strålkastare lyste upp ett ensamt piano plus en hel rad olika instrument. Sedan kom två män klivande med raska steg, från mörkret till vänster och upp på scenen till publikens applåder och visslingar. Det var förstås Lars Demian, men också hans side-kick och kompkille David Högmark. Båda var välklädda och bar både kostym, skjorta och hatt - men de lyckades ändå se avslappnade och coola ut.

Konserten varade i nästan två timmar, inklusive en paus på 20-25 minuter mitt i. Demian skötte sången och spelade samtidigt antingen på piano eller något stränginstrument. Den mycket skicklige Högmark kompade och var en egen liten enmansorkester. Under konserten han han med att spela bastuba, trombon, gitarr, trummor - ofta två instrument på samma gång (t ex baskagge med fötterna, samtidigt som han höll en bastuba i famnen!). De båda skojade ofta med varandra och fick en fin kontakt med publiken. Demian själv gjorde en stark sånginsats och jag blev absolut positivt överraskad. Ändå var hans styrka de välskrivna låttexterna som var komiska, bitska, politiska - eller bara vackra.

Jag har letat lite på youtube efter klipp från livekonserter med Demian, men kvaliteten på klippen är varierande. Här är i alla fall en version av "Fyllot och Miss World". Det är en vacker men sorglig sång, om ett fyllo som ligger och dör en nyårsafton...



Den här är också lite melankolisk, men ljudet är åtminstone skapligt. Låten heter "helt djävla ensam". :)



Efter uppträdandet var det bara att ränna iväg till T-banan och åka iväg mot Centralstationen. Väl där blev det nästan en timmes väntan innan tåget gick. Jag hade gått upp klockan fem på morgonen för att jobba på morgonen och det började märkas. Väl på tåget sov jag en stund och det behövde jag för att orka köra bil till Sala från Västerås sen. Jag och morsan var i Sala kvart över ett och när jag äntligen fick ramla ihop i bäddsoffan där så sov jag som en sten. :)

Kambodja är ett litet asiatiskt land, som är granne med bland annat Laos och Vietnam. Den arma befolkningen fick lida mycket redan under vietnamkriget, eftersom amerikanerna genomförde omfattande bombningar av byar och städer, men allra värst blev det under andra halvan av 1970-talet. Desperation fick många att ansluta sig till organisationen Röda Khmererna, Kambodjas kommunistiska parti, som förde ett inbördeskrig mot de regeringstrogna styrkorna. De Röda Khmererna fick så småningom överhanden och 1975 intogs huvudstaden Phnom Penh. Många hälsade dem som befriare, men de fick snart anledning att ångra sig. Den nye ledaren Pol Pot kom nämligen att stå i spetsen för en av de allra vidrigaste regimer som världen skådat.

De Röda Khmerernas ideologi var en sorglig blandning av kommunism, nationalism och rasism. Pol Pot lät tvångsevakuera alla städer och tvingade ut folket på landsbygden. Han hade en bisarr vision om ett samhälle bestående enbart av bönder - utan pengar, skolor,sjukhus, städer eller kontakt med omvärlden. Befolkningen fick leva som djur och mängder med människor dog av svält, sjukdomar eller utmattning.

Det var inte få som utsågs till samhällets fiender och som avrättades för att säkra kommunistpartiets makt. Etniska minoriteter som kineser och vietnameser förföljdes skoningslöst, likaså folk med avvikande religion. Regeringen hatade (och fruktade ? ) också intellektuella och alla som kunde bevisas vara t ex lärare, läkare eller journalister dödades. Det hette att den idealiska medborgaren skulle bete sig som en oxe - arbeta hårt utan att tänka - och att de som haft en hög position i samhället innan revolutionen hade snyltat på andra.

Pol Pots regering avsattes av vietnameserna 1979 och vid det laget hade 1,7 miljoner människor dött. Det motsvarar nästan en tredjedel av den ursprungliga befolkningsmängden i landet!

Det som står här ovanför har jag läst mig till på Wikipedia och ett par andra sidor. Jag kände att jag ville ge en liten bakgrund till beskrivningen av filmen "Dödens Fält", som jag såg igår. Jag får väl ta att kanske ingen orkar läsa allt. :P

Dödens Fält utspelar sig i Kambodjas Huvudstad Phnom Penh några år in på 1970-talet. Huvudperson är den amerikanske journalisten Sydney Schanberg, som försörjer sig på att skriva artiklar om misären i landet och om hur den amerikanska militären beter sig illa mot civilbefolkningen. Vid sin sida har han Dith Pran, en lokal journalist, som fungerar som tolk och guide och följer med på många farliga utflykter. De båda är mycket nära vänner och är oroliga för vad som ska hända om regeringsstyrkorna förlorar kriget mot rebellerna.

När huvudstaden blir invaderad 1975 flyr amerikaner och andra utlänningar till sina hemländer fortare än kvickt. Sydney Schanberg och hans vänner försöker ordna ett brittiskt pass åt Dith Pran, men misslyckas. Schanberg lyckas få med Dith Prans familj till säkerheten i USA, men tvingas skiljas från sin vän som blir kvar i kaoset. Väl hemma blir Sydney Schanberg belönad med priser för sina artiklar, men han kan inte släppa tanken på sin kambodjanske vän som i bästa fall lever i ett fångläger någonstans....

Dödens Fält är en film om vanliga människor som råkar ut för hemska saker, orsakade av iskalla och likgiltiga medmänniskor. Vissa scener är otäcka, men det otäckaste kanske är att de beskriver händelser som var både verkliga och vanliga. För den som är vaken finns det information att få, fast man inte förstår språket och fast filmmakarna just då inte har valt att texta. Vid ett tillfälle kräver t ex en barnsoldat att få se en lägerfånges händer och ropar sedan något obegripligt (på kambodjanska) , varpå fången blir skjuten. Min gissning är att fången hade för "fina" händer föra att vara en grovarbetare och blev avrättad som "intellektuell". En annan gång går en röd khmer omkring och fräser slumpmässiga fraser på franska åt fångar - förmodligen för att se om någon verkar förstå vad han säger och därmed avslöjar sig som bildad.....

Skådespelarna är alla bra, men Haing S Ngor är alldeles lysande i rollen som Dith Pran. Under andra halvan av filmen kan man säga att den lille kambodjanen spelar huvudrollen och man känner en enorm sympati för hans rollfigur. I en mindre roll, som fotograf, ser vi John Malkovich. Filmen är så pass gammal att han faktiskt har en hel del hår kvar på huvudet. :)

Till sist skulle jag vilja säga att filmen slutar så bra som den bara kan - nästan som om det vore en saga. Men det är det faktiskt inte! Personerna Sydney Schanberg och Dith Pran är verkliga och filmen bygger på deras upplevelser. Dith Pran överlevde 4 år i hemska läger, en lika hemsk flykt och återförenades till sist med sin familj i USA. Han fick jobb som fotograf på tidningen New York Times och reste utöver detta landet runt för att berätta för skolklasser om sina upplevelser. Han avled i cancer i mars 2008, 65 år gammal. Den som vill kan hitta klipp med både honom och Schanberg på youtube. :)



Ovan: Dith Pran och Sydney Schanberg (de riktiga personerna, ej skådespelarna  )

Vi har en anslagstavla på avdelningen. Där skrivs det upp alla möjliga dumheter och upplysningar och vissa verkar nästan använda den som sin personliga dagbok. I ett hörn brukar det hamna utskrifter av mail och påbud som gäller alla, inte bara mottagaren av mailet. Idag satt där en lista över månadens vinnare i motionslotteriet (eller vad man ska kalla det).

En tjomme som heter Magnus skickar med jämna mellanrum ut lappar som man ska fylla i när man motionerar. De ser ut som en almanacka och har fyra små rutor vid varje datum. Tanken är att man dag för dag ska sätta ett kryss för varje kvart man motionerar. När månaden är slut lämnar man in lappen och sedan dras några vinnare som får veta om sin vinst via mail.

Idag fanns jag med på vinstlistan. Det var trevligt och oväntat - för jag har nämligen aldrig skickat in någon ansökan till lotteriet. Det är inte det att jag inte motionerar, utan jag har helt enkelt inte orkat bry mig om lappen. Men vunnit hade jag, så jag skyndade mig att hämta ut vinsten innan de ångrade sig - en biocheck på 150 spänn! Det får väl bli en vända ner till Filmstaden här någon gång med andra ord. :)

Vi har förresten fått en nykomling i gruppen också. Han heter Z (inte Zlatan!) och är utlånad en månad till oss. Men Z själv vill gärna stanna längre, eftersom jobbet på hans vanliga ställe är monotont och slitsamt - han visade upp en stödskena som satt runt hans värkande handled (mycket skruvande med skruvdragare). Z dök upp vid min maskin en dryg timme efter att jag börjat och sade att det var just den maskinen han ville lära sig. Min första tanke var ungefär "Ska jag behöva lära upp ännu en gröngöling? Jag är för gammal för det här!" , men jag offrade mig och visade hur han skulle göra. Z visade sig vara arbetsvillig i alla fall och det är ju en god start. Men han gjorde ett par missar och det tar väl ett tag innan han är fullärd. I morgon får väl någon av de andra "adoptera" honom. :P

Den här veckan har jag jobbat kväll och därför är jag helt ledig idag. Klockan 17 är det ett stort gäng från jobbet som ska spela bowling, men innan dess har jag haft en hel del tid att slå ihjäl. På förmiddagen såg jag en film ur samlingen: "Dead Man's Shoes".

Filmens huvudpersoner är de båda bröderna Anthony och Richard. Anthony är efterbliven - "lite bakom" - och ser mycket upp till storebrorsan Richard. Richard är den normale av bröderna och även om han är fäst vid sin bror så är han inte helt nöjd med att ha honom hängande i hasorna. När Richard tar värvning börjar Anthony hänga med ett gäng småganstrar, som finner stort nöje i att driva med honom och roa sig på hans bekostnad. Tyvärr är en i gänget tämligen sadistisk och skämten blir allt värre. Till sist urartar det hela och katastrofen är ett faktum. Efter en tid återvänder den äldre brodern Richard hem från sin tjänstgöring. När han får veta vad som hänt Anthony blir han rasande och bestämmer sig för att hämnas.

Dead Man's Shoes är en lågbudgetrulle, utan flashiga effekter och med skådespelare som jag aldrig har sett förut. Tidsföljden är en smula omkastad och även om större delen av handlingen är i nutid, får man se flashbacks då och då där man får veta vad som har hänt tidigare. Upplägget är smart och pusselbitarna ramlar på plats allt eftersom filmen fortgår. Slutet vänder upp och ner på mycket och det är egentligen först där som man får allt klart för sig. Skådespelarinsatserna varierar lite i kvalitet, men de båda bröderna är väl spelade: den ene blir en trovärdig efterbliven, medan den andre mer utstrålar cool råhet när han dyker upp som hämnare. :)  Filmen får betyget 4/5 av mig.

Bertil Uggla (1890-1945) var en väldigt allround idrottsman som i början av 1900-talet höll landslagsklass i stavhopp, fäktning och orientering. Mest känd var han kanske ändå för sin morgongymnastik i Sveriges radio och även om TV inte fanns när han var aktiv, har någon tydligen filmat hans övningar. Det hela är ganska underhållande att titta på och vissa av övningarna är sannerligen inget för nybörjare! :)