Vem är kung av tunnelbanepunk?
I fredags var jag till Stockholm en sväng och hälsade på Nicklas och Paola. Nicklas och jag gick i samma klass på högskolan i Västerås förut och är en bra kompis, som jag brukar hälsa på ungefär en gång varje år. I vanliga fall brukar vi mest vara kvar hemma och snacka strunt och ta någon öl, men nu var det en konsert på schemat. Ute på den s k Långholmen - känd för att det förut låg ett fängelse där - skulle tre artister uppträda: Freddie Wadling, Anna Ternheim och Thåström. Den första och den sista hade jag hört lite av förut, men Anna Ternheim skulle bli en ny erfarenhet.
Vi gick ner till tunnelbanan och åkte iväg vid femsnåret. En nackdel med Stockholm är att det tar tid att ta sig någonstans - en sträcka på under milen kan ta en halvtimme, även om man har tur. Nicklas hävdar att de här transportproblemen är småpotatis jämfört med hur de är i en RIKTIGT stor stad som London (han har bott där), men jag tyckte att det räckte till... :) Sista biten gick vi och så småningom var det bara att följa strömmen ut på holmen. Utanför entren satt mängder av folk och picknickade, i väntan på att få komma in. Vi fixade snabbt biljetter och stövlade in på konsertområdet.
Ena halvan av området bestod av ett långt öl- och mattält med tillhörande bord och köer. Den halvan var avdelad av ett midjehögt staket, där vakter stod och höll upsikt vid luckan mitt i för att förhindra att minderåriga smet in. Mitt emot ingången till mat- och dryckdelen stod scenen, med några tröjförsäljningsstånd på sidan. Klockan 18.30 hade området framför scenen blivit halvfullt och rätt som det var stapplade Freddie Wadling in på scenen. Wadling är en ganska gammal man och är numera tämligen sliten. Han lider av lungsjukdomen KOL och tar sig fram med stöd av en käpp. Hela spelningen genomförde han sittande på en stol. Ändå har han fortfarande en kraftfull röst, som han gav prov på emellanåt under konserten. Kvaliteten på låtarna var lite ojämn, men i sina bästa stunder var han fascinerande bra. Wadling höll på i ungefär trekvart, sen tackade han för sig och önskade oss en trevlig kväll.
I pausen gick vi och tog varsin öl och stod i folkmassan och trängdes ett tag medan vi smuttade på dem. Vid den här tidpunkten var det betydligt mer folk på ölhalvan än på musikhalvan av området och även om det jämnade ut sig med tiden, var det hela tiden packat - i dubbel bemärkelse - inne vid öltälten. Rätt som det var hördes ljud från scenen och vi skyndade till scenen. Där satt en liten blond tjej ensam på scenen och plinkade på ett rött piano. Det var förstås Anna Ternheim som hade börjat sin spelning och medan hon sjöng sig igenom sin första låt, smög sig medlemmarna i hennes kompband in på scenen. Någon filmade tydligen på plats, för dagen efter fanns nedanstående liveklipp på youtube:
Ternheim hade en mjuk, lite viskande röst, som var mycket behaglig att lyssna på. Ibland lät den nästan lite spöklikt, nästan som Björk - och det är ett ganska bra betyg. Som helhet var låtarna kanske lite lika varandra, men i stort var Ternheim en trevlig bekantskap.
När Thåström skulle till att börja spela blev det fart på folk. Det blev en kraftig ström av folk från öltältshalvan och vakterna där hade en del att stå i. Tyvärr var det ett fyllo som började dansa i närheten av oss och jag bara väntade på att jag skulle få mig en tackling - eller en spya - i ryggen. :P Thåström har ju lite material att välja på och för dem som kan honom skulle jag tro att spelningen kändes lite som en "greatest hits". Han har en kraftfull röst och har en stark scennärvaro, men jag kan inte säga att han är en jättefavorit hos mig. :) Tydligen filmade någon även här och jag lägger upp ett klipp så att ni får höra:
Mitt under Thåström-konserten började det regna. Vi hade bara sommarkläder på oss och med oss och efter ett tag bestämde vi oss för att dra oss tillbaka. Därmed missade vi tyvärr slutet på Thåström - men slapp dra på oss lunginflammationer. :)
På vägen hem fick vi en liten bonuskonsert. Vi bytte tunnelbana på en plats som heter Slussen och där höll "Rebell-Robert" hus. Han är tydligen en lokal kändis som ofta står och uppträder nere i tunnelbanan. Han var mer entusiastisk än bra, men jag kände mig snäll och sponsrade honom med en tia. :) Han tackade och fortsatte att lira sin hemgjorda blues. :) Rebell-Robert finns faktiskt på youtube, han också. Det är väl lika bra att ni får det klippet också! Om ni kollar noga, kan ni se rubriken någonstans i klippet! =)
Väl hemma var klockan nästan ett, så det var bara att krypa till kojs. Dagen efter åkte jag först hem till Västerås och senare vidare ut på landet. :)
Vi gick ner till tunnelbanan och åkte iväg vid femsnåret. En nackdel med Stockholm är att det tar tid att ta sig någonstans - en sträcka på under milen kan ta en halvtimme, även om man har tur. Nicklas hävdar att de här transportproblemen är småpotatis jämfört med hur de är i en RIKTIGT stor stad som London (han har bott där), men jag tyckte att det räckte till... :) Sista biten gick vi och så småningom var det bara att följa strömmen ut på holmen. Utanför entren satt mängder av folk och picknickade, i väntan på att få komma in. Vi fixade snabbt biljetter och stövlade in på konsertområdet.
Ena halvan av området bestod av ett långt öl- och mattält med tillhörande bord och köer. Den halvan var avdelad av ett midjehögt staket, där vakter stod och höll upsikt vid luckan mitt i för att förhindra att minderåriga smet in. Mitt emot ingången till mat- och dryckdelen stod scenen, med några tröjförsäljningsstånd på sidan. Klockan 18.30 hade området framför scenen blivit halvfullt och rätt som det var stapplade Freddie Wadling in på scenen. Wadling är en ganska gammal man och är numera tämligen sliten. Han lider av lungsjukdomen KOL och tar sig fram med stöd av en käpp. Hela spelningen genomförde han sittande på en stol. Ändå har han fortfarande en kraftfull röst, som han gav prov på emellanåt under konserten. Kvaliteten på låtarna var lite ojämn, men i sina bästa stunder var han fascinerande bra. Wadling höll på i ungefär trekvart, sen tackade han för sig och önskade oss en trevlig kväll.
I pausen gick vi och tog varsin öl och stod i folkmassan och trängdes ett tag medan vi smuttade på dem. Vid den här tidpunkten var det betydligt mer folk på ölhalvan än på musikhalvan av området och även om det jämnade ut sig med tiden, var det hela tiden packat - i dubbel bemärkelse - inne vid öltälten. Rätt som det var hördes ljud från scenen och vi skyndade till scenen. Där satt en liten blond tjej ensam på scenen och plinkade på ett rött piano. Det var förstås Anna Ternheim som hade börjat sin spelning och medan hon sjöng sig igenom sin första låt, smög sig medlemmarna i hennes kompband in på scenen. Någon filmade tydligen på plats, för dagen efter fanns nedanstående liveklipp på youtube:
Ternheim hade en mjuk, lite viskande röst, som var mycket behaglig att lyssna på. Ibland lät den nästan lite spöklikt, nästan som Björk - och det är ett ganska bra betyg. Som helhet var låtarna kanske lite lika varandra, men i stort var Ternheim en trevlig bekantskap.
När Thåström skulle till att börja spela blev det fart på folk. Det blev en kraftig ström av folk från öltältshalvan och vakterna där hade en del att stå i. Tyvärr var det ett fyllo som började dansa i närheten av oss och jag bara väntade på att jag skulle få mig en tackling - eller en spya - i ryggen. :P Thåström har ju lite material att välja på och för dem som kan honom skulle jag tro att spelningen kändes lite som en "greatest hits". Han har en kraftfull röst och har en stark scennärvaro, men jag kan inte säga att han är en jättefavorit hos mig. :) Tydligen filmade någon även här och jag lägger upp ett klipp så att ni får höra:
Mitt under Thåström-konserten började det regna. Vi hade bara sommarkläder på oss och med oss och efter ett tag bestämde vi oss för att dra oss tillbaka. Därmed missade vi tyvärr slutet på Thåström - men slapp dra på oss lunginflammationer. :)
På vägen hem fick vi en liten bonuskonsert. Vi bytte tunnelbana på en plats som heter Slussen och där höll "Rebell-Robert" hus. Han är tydligen en lokal kändis som ofta står och uppträder nere i tunnelbanan. Han var mer entusiastisk än bra, men jag kände mig snäll och sponsrade honom med en tia. :) Han tackade och fortsatte att lira sin hemgjorda blues. :) Rebell-Robert finns faktiskt på youtube, han också. Det är väl lika bra att ni får det klippet också! Om ni kollar noga, kan ni se rubriken någonstans i klippet! =)
Väl hemma var klockan nästan ett, så det var bara att krypa till kojs. Dagen efter åkte jag först hem till Västerås och senare vidare ut på landet. :)
Kommentarer
Trackback
