En helvetes afton
Lennart Lindström är död. Han blev 69 eller 70 år. Det var jag som fann honom i gräset bredvid älven.
Igår var det metartävling uppe vid Forsbo, vid Dalälven. Vi var ungefär 20 som deltog, mest äldre gubbar och tanter - och så jag. Lennart var med och var sig lik innan utgången: han hälsade och verkade glad och gick runt och småpratade med folk. Sedan var det utgång. Folk spred ut sig längs älven och Lennart älgade iväg längst bort, först längs en grusväg och sedan ner genom ett skogsparti. Han hade fått förmaningar hemifrån om att ta det lugnt, men iväg skulle han ändå - envis som jag vet inte vad. Fisket pågick till klockan nio och det nappade inget vidare för mig. Det var bara att gå hem igen och konstatera att de flesta hade fått mer fisk än jag. Men var var Lennart?
När en halvtimme hade gått hade han inte dykt upp. De som sist såg honom hade bara sett honom innan tävlingen, när han gick förbi dem i skogen och rände iväg ner genom snåren. Vi väntade en stund och undrade om vi skulle behöva gå ut och leta - det kunde ju vara så att han bara hade gått lite vilse och kunde dyka upp när som helst. Men tiden gick utan att något hände. Till sist var vi fyra som gick iväg: jag, Tore, Kent och Nisse. Efter en bit kom vi till ett vägskäl, där en väg enligt Nisse (som kan terrängen bäst) skulle gå i en båge runt skogen och ner till älven långt bort och där en annan väg gick rakt in i skogen och sedan vek av ner mot älven. Nisse och Kent tog den första vägen, jag tog den andra och Tore stannade kvar och höll vägskälet under uppsikt.
Det hade börjat mörkna vid det här laget, dessutom började det bli kallt. När Tore hämtade mig tidigare på eftermiddagen hade jag glömt stövlarna i brådskan och hade bara haft en banan som matsäck. Därför var jag både blöt och hungrig på kvällen - magen gurglade i protest. Jag gick för mig själv och ropade högt, men fick inget annat gensvar än suset från träden. På långt håll hörde jag Kents röst, när han gick och ropade på andra sidan skogspartiet. Jag undrade om jag skulle kunna skilja på Lennarts och Kents röster på håll och ibland tyckte jag att ropen lät som "Stefan!!!" snarare än "Lennart!!!". Efter en stund ville jag inte gå längre - inte ensam - och småsprang tillbaka till vägskälet. Där stod Tore ensam och väntade och jag stannade och gjorde honom sällskap. Någon gång ropade vi, men när vi väl fick svar var det Nisse och Kent som kom tillbaka ensamma.
Vi fyra gick tillbaka till parkeringen för att diskutera med de andra. Några hade åkt hem, men många var kvar och väntade på oss. Tydligen hade man ringt efter hjälp och både räddningstjänst och polis var på väg. Det vi retade oss på var att polisen skulle komma utan spårhund! Vad skulle de göra hos oss då? Hålla handen? Därför diskuterade vi en stund och kom fram till att jag och en som heter Magnus - vi var yngst - skulle gå iväg ända ner till älven och leta längs stranden. Nisse och Kent hade gått längs älven och ropat, men hade inte varit ner och tittat i själva gräskanten bredvid.
När Magnus och jag gav oss av, var tanken att vi först skulle gå samma väg ner till älven som Nisse och Kent tog - d v s i en båge runt skogen - och sedan gå och titta längre bort än vad de varit. Men när vi följt vägen en bit blev vi osäkra på hur de hade gått innan oss och vek av ner genom skogen. När vi väl började känna igen oss insåg vi att vi var väldigt fel mot vad vi hade tänkt och att vi hade haft tur som inte hade gått vilse. Nu följde vi kanten av ett hygge ner mot älven och när vi närmade oss kunde man höra bruset mellan träden. Jag hade en väldigt olustig känsla och minns att jag undrade högt för mig själv över vad vi skulle komma att hitta. Så småningom glesnade träden och i ett spöklikt dunkel såg vi först grässlänten breda ut sig och sedan älven bortom den.
Vi hittade Lennart nästan genast och det var det otäckaste jag har sett, vad jag kan komma på. Han låg på rygg i gräset, med ena armen längs sidan och andra armen upplagd på bröstet - som om han tagit sig åt hjärtat. Munnen var vidöppen och tungan lyste med en onaturligt röd färg. Ansiktet var förvridet i en hemsk grimas, i det uttrycktes en ångest och en smärta som tagen från en skräckfilm. Huden var blek och blicken tomt stirrande. Det som låg där på marken såg inte ut som Lennart, mer som en vaxdocka som föreställde honom, men nog var det han. Jag kände efter puls på hans hals, men det var lönlöst; han var kall och livlös. "Du vill nog helst slippa se det här på nära håll", sade jag åt Magnus vid sidan av mig och vi gick och satte oss en liten bit bort. Vi ringde tillbaka till folket på parkeringen och tydligen hade det börjat komma räddningspersonal till platsen. Min telefon hade ingen mottagning, så det var Magnus som fick prata - både med fiskekompisar och räddningspersonal. Det blev en lång och kall stund av väntan och samtal innan vi fick klartecken att gå hemåt.
När vi till sist kom tillbaka var parkeringen full med folk: en ambulans, en polisbil och en stor brandbil hade kommit. Folk kom och hörde sig för och jag och Magnus fick berätta om vad som hade hänt och vad vi hade sett. Räddningspersonal kom och frågade hur vi mådde och vi fick lite vatten att dricka när vi bad om det. Jag och ett par andra fick gå åt sidan och blev kort förhörda av polisen om vad som hänt. Vi fick också visa på en karta var Lennart låg, så att de skulle kunna hämta honom. Räddningspersonalen hade tydligen lyckats få tag på en båt, som de skulle åka uppför älven med, och en kille i styrkan sade sig hitta bra i området. Det tog ändå lång tid innan vi fick åka från platsen. Räddningspersonalen konfererade för fullt och tydligen väntade man på klartecken. När det händer något sådant här, är det tydligen vissa rutiner som måste gås igenom innan man får åka och flytta på en kropp - bland annat måste det säkerställas att inget brott har begåtts.
När vi äntligen fick åka var det natt. Stämningen på resan hem blev av naturliga skäl ganska dämpad. På ett ställe höll Tore på att köra på ett rådjur! Det hade just varit snyggt det, med en krock framåt småtimmarna. När jag äntligen hade kommit hem och tvättat av mig var klockan tre på natten. Idag har jag ringt och sjukskrivit mig, men jag ska nog jobba i morgon. Jag ringde precis Lennarts fru Britt och även om hon lät samlad, måste hon förstås vara förtvivlad. Det var tänkt att de båda skulle ha följt med upp till Jämtland vecka 29, men nu blir det inte så. Ibland kan planer slås i spillror på ett ögonblick.
Vila i frid...
Igår var det metartävling uppe vid Forsbo, vid Dalälven. Vi var ungefär 20 som deltog, mest äldre gubbar och tanter - och så jag. Lennart var med och var sig lik innan utgången: han hälsade och verkade glad och gick runt och småpratade med folk. Sedan var det utgång. Folk spred ut sig längs älven och Lennart älgade iväg längst bort, först längs en grusväg och sedan ner genom ett skogsparti. Han hade fått förmaningar hemifrån om att ta det lugnt, men iväg skulle han ändå - envis som jag vet inte vad. Fisket pågick till klockan nio och det nappade inget vidare för mig. Det var bara att gå hem igen och konstatera att de flesta hade fått mer fisk än jag. Men var var Lennart?
När en halvtimme hade gått hade han inte dykt upp. De som sist såg honom hade bara sett honom innan tävlingen, när han gick förbi dem i skogen och rände iväg ner genom snåren. Vi väntade en stund och undrade om vi skulle behöva gå ut och leta - det kunde ju vara så att han bara hade gått lite vilse och kunde dyka upp när som helst. Men tiden gick utan att något hände. Till sist var vi fyra som gick iväg: jag, Tore, Kent och Nisse. Efter en bit kom vi till ett vägskäl, där en väg enligt Nisse (som kan terrängen bäst) skulle gå i en båge runt skogen och ner till älven långt bort och där en annan väg gick rakt in i skogen och sedan vek av ner mot älven. Nisse och Kent tog den första vägen, jag tog den andra och Tore stannade kvar och höll vägskälet under uppsikt.
Det hade börjat mörkna vid det här laget, dessutom började det bli kallt. När Tore hämtade mig tidigare på eftermiddagen hade jag glömt stövlarna i brådskan och hade bara haft en banan som matsäck. Därför var jag både blöt och hungrig på kvällen - magen gurglade i protest. Jag gick för mig själv och ropade högt, men fick inget annat gensvar än suset från träden. På långt håll hörde jag Kents röst, när han gick och ropade på andra sidan skogspartiet. Jag undrade om jag skulle kunna skilja på Lennarts och Kents röster på håll och ibland tyckte jag att ropen lät som "Stefan!!!" snarare än "Lennart!!!". Efter en stund ville jag inte gå längre - inte ensam - och småsprang tillbaka till vägskälet. Där stod Tore ensam och väntade och jag stannade och gjorde honom sällskap. Någon gång ropade vi, men när vi väl fick svar var det Nisse och Kent som kom tillbaka ensamma.
Vi fyra gick tillbaka till parkeringen för att diskutera med de andra. Några hade åkt hem, men många var kvar och väntade på oss. Tydligen hade man ringt efter hjälp och både räddningstjänst och polis var på väg. Det vi retade oss på var att polisen skulle komma utan spårhund! Vad skulle de göra hos oss då? Hålla handen? Därför diskuterade vi en stund och kom fram till att jag och en som heter Magnus - vi var yngst - skulle gå iväg ända ner till älven och leta längs stranden. Nisse och Kent hade gått längs älven och ropat, men hade inte varit ner och tittat i själva gräskanten bredvid.
När Magnus och jag gav oss av, var tanken att vi först skulle gå samma väg ner till älven som Nisse och Kent tog - d v s i en båge runt skogen - och sedan gå och titta längre bort än vad de varit. Men när vi följt vägen en bit blev vi osäkra på hur de hade gått innan oss och vek av ner genom skogen. När vi väl började känna igen oss insåg vi att vi var väldigt fel mot vad vi hade tänkt och att vi hade haft tur som inte hade gått vilse. Nu följde vi kanten av ett hygge ner mot älven och när vi närmade oss kunde man höra bruset mellan träden. Jag hade en väldigt olustig känsla och minns att jag undrade högt för mig själv över vad vi skulle komma att hitta. Så småningom glesnade träden och i ett spöklikt dunkel såg vi först grässlänten breda ut sig och sedan älven bortom den.
Vi hittade Lennart nästan genast och det var det otäckaste jag har sett, vad jag kan komma på. Han låg på rygg i gräset, med ena armen längs sidan och andra armen upplagd på bröstet - som om han tagit sig åt hjärtat. Munnen var vidöppen och tungan lyste med en onaturligt röd färg. Ansiktet var förvridet i en hemsk grimas, i det uttrycktes en ångest och en smärta som tagen från en skräckfilm. Huden var blek och blicken tomt stirrande. Det som låg där på marken såg inte ut som Lennart, mer som en vaxdocka som föreställde honom, men nog var det han. Jag kände efter puls på hans hals, men det var lönlöst; han var kall och livlös. "Du vill nog helst slippa se det här på nära håll", sade jag åt Magnus vid sidan av mig och vi gick och satte oss en liten bit bort. Vi ringde tillbaka till folket på parkeringen och tydligen hade det börjat komma räddningspersonal till platsen. Min telefon hade ingen mottagning, så det var Magnus som fick prata - både med fiskekompisar och räddningspersonal. Det blev en lång och kall stund av väntan och samtal innan vi fick klartecken att gå hemåt.
När vi till sist kom tillbaka var parkeringen full med folk: en ambulans, en polisbil och en stor brandbil hade kommit. Folk kom och hörde sig för och jag och Magnus fick berätta om vad som hade hänt och vad vi hade sett. Räddningspersonal kom och frågade hur vi mådde och vi fick lite vatten att dricka när vi bad om det. Jag och ett par andra fick gå åt sidan och blev kort förhörda av polisen om vad som hänt. Vi fick också visa på en karta var Lennart låg, så att de skulle kunna hämta honom. Räddningspersonalen hade tydligen lyckats få tag på en båt, som de skulle åka uppför älven med, och en kille i styrkan sade sig hitta bra i området. Det tog ändå lång tid innan vi fick åka från platsen. Räddningspersonalen konfererade för fullt och tydligen väntade man på klartecken. När det händer något sådant här, är det tydligen vissa rutiner som måste gås igenom innan man får åka och flytta på en kropp - bland annat måste det säkerställas att inget brott har begåtts.
När vi äntligen fick åka var det natt. Stämningen på resan hem blev av naturliga skäl ganska dämpad. På ett ställe höll Tore på att köra på ett rådjur! Det hade just varit snyggt det, med en krock framåt småtimmarna. När jag äntligen hade kommit hem och tvättat av mig var klockan tre på natten. Idag har jag ringt och sjukskrivit mig, men jag ska nog jobba i morgon. Jag ringde precis Lennarts fru Britt och även om hon lät samlad, måste hon förstås vara förtvivlad. Det var tänkt att de båda skulle ha följt med upp till Jämtland vecka 29, men nu blir det inte så. Ibland kan planer slås i spillror på ett ögonblick.
Vila i frid...
Kommentarer
Postat av: C
Tråkig händelse detta. Livet är skört.
Trackback
