Inglourious Basterds
Jag har länge velat se Quentin Tarantinos film "Inglourious Basterds" (den stavas så) och idag var det dags.
Filmen börjar 1941 i Frankrike, som då blivit ockuperat av tyskarna. Vi får träffa den slemmige SS-översten Hans Landa, som gör en visit hos en bonde ute på landsbygden för att undersöka om bonden gömmer judar i sitt hus. Landa sätter press på bonden, som till sist tvingas medge att det gömmer sig en familj i ett utrymme under golvplankorna. En grupp beväpnade soldater kallas in i huset och de pepprar golvet med sina kulsprutor. Alla gömda personer dör utom den unga flickan Shosanna, som räddar sig ut genom en källardörr och flyr till skogs.
Något år senare, någonstans i USA, får vi träffa Aldo Reina - spelad av Brad Pitt. Han är en löjtnant av judiskt ursprung som sätter ihop en liten kommandostyrka av judiska soldater, med uppdrag att bedriva gerillakrig i Frankrike och ta kål på så många nazister som det bara går. Styrkan sätts in och tyskarna dör som flugor där kommandot går fram. "The Bastards" gör till en vana att skalpera sina offer och ryktet om dem sprids och sätter skräck i tyskarna.
Shosanna dyker upp senare, nu som ägare till en biograf i Paris. Av en slump väljs just hennes biograf ut till premiärvisningen av en ny tysk propagandafilm, där i princip alla tyska höjdare förväntas dyka upp. Hon ser sin chans till hämnd och börjar smida planer inför premiären. Samtidigt får "the Bastards" reda på ryktet om premiären och gör på sin kant upp planer på en visit i våldets tecken. Som grädde på moset är den säkerhetsansvarige på premiären ingen mindre än Hans Landa, den ansvarige för förintelsen av Shosannas familj.....
"The Inglourious Bastards" är den bästa film jag har sett på ganska länge. Skådespeleriet är genomgående mycket bra, ända ner till minsta biroll. Det är många karaktärer att hålla rätt på, men det känns ändå aldrig ytligt. Filmen är bitvis mycket spännande och flera gånger skapas en stämning effektfullt med mycket små medel: det kan hända att en liten gest, ett ändrat tonfall, några få ord, eller ett ansiktsuttryck räcker för att skapa en känsla av fara och hot. Flera långa och viktiga scener utgörs av dialoger, men tack vare upplägget hålls man på helspänn hela tiden. Man har en oroande magkänsla av att "snart blir det åka av" och att varje ord som sägs är en liten bit på vägen .
Quentin Tarantino är känd för att göra våldsamma filmer och det här är inget undantag. Men när det är nazister som åker på rejält med stryk känns det på sitt sätt mer berättigat och man förser sig ur sin godispåse där man sitter, utan några större betänkligheter. :) "
