schtellans

Igår skulle jag följa med och provfiska kräftor i en sjö utanför Sala. Jag skulle dyka upp vid fyradraget på eftermiddagen hos Lasse O, så förmiddagen var ledig. Eftersom jag inte hade så mycket för mig gick jag ut på promenad. Tanken var att jag skulle gå längs med Lillån bort till Dammarna, ta ett varv runt dem och sen gå hem igen. Men när jag kom ner till Lillån upptäckte jag att det låg kräftburar i vattnet!

Kräftfiske är förbjudet i alla vatten som ingår i Sala Fiskevårdsområde, undantaget när fiskevårdsföreningen ordnar s k "Kräftnatta" en gång vartannat år. Därför var det frågan om ett klart tjuvfiske som jag kom på. Tjuvfiskaren var dock inte särskilt slipad, eftersom snörena syntes klart och tydligt i dagsljuset och eftersom de slutade i stora vita frigolitbitar som var fastknutna i buskar på land. Det var bara att gå runt och plocka upp burarna en och en. De flesta var tomma, både på bete och på kräftor, men i en fanns säkert åtta-nio krälande små kryp som jag befriade. Hela tiden väntade jag på att någon skulle reagera och fråga vad f-n jag höll på med, men det blev inte mer än några konstiga blickar från folk som passerade. Det hade ju varit intressant om ägaren till burarna hade kommit medan jag höll på! I tanken såg jag mig själv fightas med en aggressiv tjuvfiskare med både nävar och tillhyggen. :P

Burarna beslagtog jag helt kallt efter telefonkorrespondens med Lasse O, som är ordförande i fiskevårdsföreningen. De var ärligt talat i rätt risigt skick, men några kan säkert gå att fixa till!

Det riktiga kräftfisket då? Jo, det var en långdragen, men ändå intressant historia. Vi åkte iväg strax efter fyra och började med att stycka upp fisk i lagom stora bitar och beta i burarna. Sedan åkte vi ut och började lägga i dem på särskilda områden där Lasse O ville undersöka kräftbeståndet. Vid sjutaget var alla burar ute, så vi åkte in till ett vindskydd och grillade korv - och väntade. Kräftor är inte världens racerdjur, så man bör vänta några timmar innan man vittjar för att de ska hinna få vittring på betet och gå i fällan. Det blev alltså en långtråkig väntan i mörker, med i princip inget att göra. Jag roade mig med att skriva ett par sms för att få tiden att gå. Sedan försökte jag testa om jag hade tålamod att räkna till tusen. Jag kom väl till sjuttiofem, sen insåg jag att det var idiotiskt. :D

Strax före tio var det dags. De första burarna var det ganska klent med kräftor i och jag tror att i de 22 första (vi lade ut 47) var det i snitt en kräfta per bur. Men ju längre söderut vi kom, desto bättre blev det. I rekordburen fanns hela 14 kräftor och det krälade rätt bra när jag lyfte upp den ur vattnet. :) Eftersom det var provfiske, släpptes de allra flesta kräftorna tillbaka igen. Vi sparde dock några stora hanar i fiskevårdande syfte. I kräftornas värld blir nämligen hanarna störst och får störst klor och gamla hanar kan faktiskt klämma av småkräftor på mitten med klorna om de råkar komma i vägen. Även honorna ligger risigt till och kan stryka med i samband med parningsakten. Därför är det bra att ta bort de allra största hanarna - sen att de gör sig bra i grytan är ju mest en bonus. :)

Vi var färdiga klockan två ungefär. Då hade jag blåsor i händerna och frös som en hund eftersom jag bara hade en tunn jacka på mig. Ändå ställde jag klockan på 07:10. Det var ju metartävling på söndagen och det kan man ju inte missa. :D