Påsken del 1: "Är det gott, det där?"
Mitt påskäventyr påbörjades lite lätt på onsdagkvällen, eller rättare sagt så sattes förutsättningarna då. Jag jobbade mitt sista kvällspass och kände mig lite tröttare än jag borde och snart besannades förhågorna: jag började få ont i halsen. När det var dags att åka från jobbet var jag tung i huvudet och hade en rinnande näsa. Det var bara att ställa in sig på en förkyld påsk.
Precis som tidigare gånger åkte jag direkt till Harbo och ut till Nicklas, där det finns ett gästrum som jag brukar få låna. Han är hygglig och bjussar på frukost också, så det brukar jag inte behöva bekymra mig om. Nu var klockan närmare ett på natten när jag kom dit och min rinnande näsa gjorde att jag inte hade sovit speciellt mycket när klockan ringde klockan fem. Usch! Men det heter ju att det ska vara hårt när det är match....
Jag och Nicklas käkade frukost och åkte sedan och hämtade Jocke. Sedan fortsatte vi mot Tierp, där vi hämtade up Henric och Timo. Det blev full bil och det var tur att Nicklas hade hyrt ett släp som vi kunde skyffla in all last i. Under resans gång stannade vi någon gång för att sträcka på benen, eller ta kaffe - annars tuffade vi på i god fart. Ungfär i höjd med Bispgården blev vi ikappkörda av kompisarna från Norrtälje: Risto, Reijjo och Janne. De gjorde oss sällskap resten av vägen upp till Hammerdal.
Vi skulle bo på Sjöboda, en gård som låg alldeles nära stranden av den mäktiga Hammerdalssjön. Innehavarna var ett äldre par - Sven och Britt - som drev stället med hjälp av sina barn. De var förmodligen ganska religiösa av sig, men det var inget som märktes mer än att det hängde någon tavla med bibelcitat på väggen i ett par rum. Maten var förstklassig under hela vistelsen på hemmet och innehavarna ställde upp och serverade käk när vi som bodde där önskade, även om det var tidigt på morgonen eller sent på kvällen efter fisket. Vi blev serverade middag direkt när vi kom upp: smaskiga hemgjorda köttbullar med potatis och lingonsylt - och sedan kladdkaka som efterrätt! Vi insåg att det var fullt möjligt att gå upp i vikt under semestern, oavsett om vi sprang omkring på isar hela dagen. :)
Isarna var en stor snackis inför resan och vi hade ingen aning om hur pass det skulle gå att komma ut på dem uppe i Jämtland. När vi åkte upp var det i princip inte en gnutta is på sjöarna vid sidan av vägen, hela vägen längs kusten upp till Sundsvall. Vid Sundsvall vek vi av inåt landet och då började det sakta se bättre ut. Men det fanns inte en gnutta snö på marken och isarna såg absolut inte bra ut ens när vi närmade oss Hammerdal. När vi kom fram var det första vi fick höra att en som heter Sundberg hade ramlat i. Det lät ju lagom lovande. :P
Första tävlingen gick på torsdag kväll på Raftsjön. För att orka vara med där, dopade jag mig med Alvedon - inga goda förutsättningar direkt. Det visade sig vara mycket folk med: nästan 200 deltagare! De flesta klafsade iväg långt på den mer än tveksamma isen, medan jag inte orkade längre än en bit iväg i startviken. I början fick jag lite fisk i ett par hål, men sedan tog nappandet slut. Något som däremot började var ösregn! Det vräkte ner och kläderna blev snabbt dyngsura. Jag satt och funderade över vad jag skulle hitta på, men kom inte på råd. Jag kände mig allmänt risig och var rädd att bli riktigt sjuk om jag satt ute i blötan. Därför tog jag beslutet att bryta tävlingen. Jag gick i land efter drygt halva tiden.
Naturligtvis var det inte jag som hade bilnycklarna, så jag kunde inte sitta i bilen och värma mig. Därför gick jag och ställde mig under en altan på en övergiven stuga. Där huttrade jag i en lång stund innan ett par andra som brutit gjorde mig sällskap. Först när det var en halvtimme kvar kom Nicklas in. Då gick vi och hämtade bilen, körde fram den och satte på full värme. Där satt vi sedan och väntade in de andra i gänget. När det visade sig att ingen fick pris var det bara att åka hem och byta kläder.
Ni kanske undrar över rubriken? Jo, jag ska berätta. Det har förstås med snusk att göra. :P
På vägen upp i bilen snackade vi mycket skit - många underliga små historier. Ett av mina bidrag handlade om en tjej från Sala, jämnårig med mig och med initialerna A-L B (blek med rött krulligt hår... Ni från Sala vet kanske vem jag menar, men jag vill inte skriva ut namn här). Hon gick till att börja med på särskolan Klöverskolan i några år, men en gång skulle det göras ett försök då hon och en kille därifrån skulle prova att gå i vanlig skola. Det blev så att vi fick killen och parallellklassen fick henne. Killen klarade sig väl skapligt, men A-L B hamnade efter skolan på parkbänken med lodisarna.
En kompis berättade en gång för mig att ägaren till Salas enda fiskebutik, eller om det var hans assistent, en gång hade sett A-L B på en parkbänk vid torget. Mitt på blanka dagen satt hon och sög av en lodis! Då hade fiskebutiksägaren gått fram och frågat: "Är det gott, det där?" A-L B hade tydligen mest fräst... :D
Historien lockade fram en hel del skratt i bilen och kommentaren blev flitigt använd under resan. Någon gång när man satt och käkade kunde någon titta på en, flina och så fråga: "Är det gott, det där?" :P
Precis som tidigare gånger åkte jag direkt till Harbo och ut till Nicklas, där det finns ett gästrum som jag brukar få låna. Han är hygglig och bjussar på frukost också, så det brukar jag inte behöva bekymra mig om. Nu var klockan närmare ett på natten när jag kom dit och min rinnande näsa gjorde att jag inte hade sovit speciellt mycket när klockan ringde klockan fem. Usch! Men det heter ju att det ska vara hårt när det är match....
Jag och Nicklas käkade frukost och åkte sedan och hämtade Jocke. Sedan fortsatte vi mot Tierp, där vi hämtade up Henric och Timo. Det blev full bil och det var tur att Nicklas hade hyrt ett släp som vi kunde skyffla in all last i. Under resans gång stannade vi någon gång för att sträcka på benen, eller ta kaffe - annars tuffade vi på i god fart. Ungfär i höjd med Bispgården blev vi ikappkörda av kompisarna från Norrtälje: Risto, Reijjo och Janne. De gjorde oss sällskap resten av vägen upp till Hammerdal.
Vi skulle bo på Sjöboda, en gård som låg alldeles nära stranden av den mäktiga Hammerdalssjön. Innehavarna var ett äldre par - Sven och Britt - som drev stället med hjälp av sina barn. De var förmodligen ganska religiösa av sig, men det var inget som märktes mer än att det hängde någon tavla med bibelcitat på väggen i ett par rum. Maten var förstklassig under hela vistelsen på hemmet och innehavarna ställde upp och serverade käk när vi som bodde där önskade, även om det var tidigt på morgonen eller sent på kvällen efter fisket. Vi blev serverade middag direkt när vi kom upp: smaskiga hemgjorda köttbullar med potatis och lingonsylt - och sedan kladdkaka som efterrätt! Vi insåg att det var fullt möjligt att gå upp i vikt under semestern, oavsett om vi sprang omkring på isar hela dagen. :)
Isarna var en stor snackis inför resan och vi hade ingen aning om hur pass det skulle gå att komma ut på dem uppe i Jämtland. När vi åkte upp var det i princip inte en gnutta is på sjöarna vid sidan av vägen, hela vägen längs kusten upp till Sundsvall. Vid Sundsvall vek vi av inåt landet och då började det sakta se bättre ut. Men det fanns inte en gnutta snö på marken och isarna såg absolut inte bra ut ens när vi närmade oss Hammerdal. När vi kom fram var det första vi fick höra att en som heter Sundberg hade ramlat i. Det lät ju lagom lovande. :P
Första tävlingen gick på torsdag kväll på Raftsjön. För att orka vara med där, dopade jag mig med Alvedon - inga goda förutsättningar direkt. Det visade sig vara mycket folk med: nästan 200 deltagare! De flesta klafsade iväg långt på den mer än tveksamma isen, medan jag inte orkade längre än en bit iväg i startviken. I början fick jag lite fisk i ett par hål, men sedan tog nappandet slut. Något som däremot började var ösregn! Det vräkte ner och kläderna blev snabbt dyngsura. Jag satt och funderade över vad jag skulle hitta på, men kom inte på råd. Jag kände mig allmänt risig och var rädd att bli riktigt sjuk om jag satt ute i blötan. Därför tog jag beslutet att bryta tävlingen. Jag gick i land efter drygt halva tiden.
Naturligtvis var det inte jag som hade bilnycklarna, så jag kunde inte sitta i bilen och värma mig. Därför gick jag och ställde mig under en altan på en övergiven stuga. Där huttrade jag i en lång stund innan ett par andra som brutit gjorde mig sällskap. Först när det var en halvtimme kvar kom Nicklas in. Då gick vi och hämtade bilen, körde fram den och satte på full värme. Där satt vi sedan och väntade in de andra i gänget. När det visade sig att ingen fick pris var det bara att åka hem och byta kläder.
Ni kanske undrar över rubriken? Jo, jag ska berätta. Det har förstås med snusk att göra. :P
På vägen upp i bilen snackade vi mycket skit - många underliga små historier. Ett av mina bidrag handlade om en tjej från Sala, jämnårig med mig och med initialerna A-L B (blek med rött krulligt hår... Ni från Sala vet kanske vem jag menar, men jag vill inte skriva ut namn här). Hon gick till att börja med på särskolan Klöverskolan i några år, men en gång skulle det göras ett försök då hon och en kille därifrån skulle prova att gå i vanlig skola. Det blev så att vi fick killen och parallellklassen fick henne. Killen klarade sig väl skapligt, men A-L B hamnade efter skolan på parkbänken med lodisarna.
En kompis berättade en gång för mig att ägaren till Salas enda fiskebutik, eller om det var hans assistent, en gång hade sett A-L B på en parkbänk vid torget. Mitt på blanka dagen satt hon och sög av en lodis! Då hade fiskebutiksägaren gått fram och frågat: "Är det gott, det där?" A-L B hade tydligen mest fräst... :D
Historien lockade fram en hel del skratt i bilen och kommentaren blev flitigt använd under resan. Någon gång när man satt och käkade kunde någon titta på en, flina och så fråga: "Är det gott, det där?" :P
Kommentarer
Postat av: C
Låter som ett äventyr :P
Trackback
