Morgondagen på jobbet...
.. lär bli den värsta på länge. Det är två som kommer att vara borta och samtidigt har vi mycket jobb. Visst kan vi få låna in folk, men då måste man ta sig tid att instruera dem och produktionen blir inte så mycket bättre totalt. Eftersom det är fredag ska maskinerna stängas ned, men ändå gå så länge som möjligt. Jag lär få hjälpa till in i det sista - och det kan bli övertid.
Ändå är inte det det värsta.
Jag har länge glatt mig åt en ljuv uppenbarelse - vänlig och gladlynt, med ögon som glittrar när hon ler. Tills idag har jag nöjt mig med att beundra, drömma och önska. Tills idag har jag insett mina begränsningar och tänkt som jag brukar när jag ser en fin tjej: "Hon är fin - för fin för dig. Hon förtjänar någon bättre än du och du blir bara ledsen om du försöker något". Men idag... Jag var utmattad när jag kom hem och det måste ha varit tröttheten som gjorde att jag sänkte garden.
Facebook är en farlig sida där man kan göra bort sig inför hela sin bekantskapskrets, men jag hade åtminstone vett att skriva ett privat meddelande. "Jag tänkte gå på bio..." skrev jag "... och jag undrar om du ville följa med..". Det var en harmlös invit - harmlös men genomskinlig. En timme senare hade jag svaret. Nog skulle hon gå på bio alltid, skrev hon och skrattade, men hon hade planerat att göra det i sällskap med en annan. Det var klara besked, vänliga men bestämda. Hon skrattade och jag kände förtvivlan. Luften gick ur den uppblåsta ballongen.
I morgon ses vi igen. Hon jobbar på mitt jobb, exakt samma tider och på en avdelning nära min. Till råga på allt brukar hon fika med "mitt" fikagäng, en grupp på 5-6 personer som alltid sitter vid samma bord. Med andra ord får jag sitta där och känna mig moloken, medan hon kvittrar på som vanligt - lika strålande vacker i mina ögon. Jag får se, men inte röra - det är det någon annan som får. Det blir svårt att byta fikagäng utan att avslöja varför för de andra vid bordet, så jag får väl sitta kvar där och känna mig skamsen och utan illusioner. Hur kunde jag vara så dum?
Ändå är inte det det värsta.
Jag har länge glatt mig åt en ljuv uppenbarelse - vänlig och gladlynt, med ögon som glittrar när hon ler. Tills idag har jag nöjt mig med att beundra, drömma och önska. Tills idag har jag insett mina begränsningar och tänkt som jag brukar när jag ser en fin tjej: "Hon är fin - för fin för dig. Hon förtjänar någon bättre än du och du blir bara ledsen om du försöker något". Men idag... Jag var utmattad när jag kom hem och det måste ha varit tröttheten som gjorde att jag sänkte garden.
Facebook är en farlig sida där man kan göra bort sig inför hela sin bekantskapskrets, men jag hade åtminstone vett att skriva ett privat meddelande. "Jag tänkte gå på bio..." skrev jag "... och jag undrar om du ville följa med..". Det var en harmlös invit - harmlös men genomskinlig. En timme senare hade jag svaret. Nog skulle hon gå på bio alltid, skrev hon och skrattade, men hon hade planerat att göra det i sällskap med en annan. Det var klara besked, vänliga men bestämda. Hon skrattade och jag kände förtvivlan. Luften gick ur den uppblåsta ballongen.
I morgon ses vi igen. Hon jobbar på mitt jobb, exakt samma tider och på en avdelning nära min. Till råga på allt brukar hon fika med "mitt" fikagäng, en grupp på 5-6 personer som alltid sitter vid samma bord. Med andra ord får jag sitta där och känna mig moloken, medan hon kvittrar på som vanligt - lika strålande vacker i mina ögon. Jag får se, men inte röra - det är det någon annan som får. Det blir svårt att byta fikagäng utan att avslöja varför för de andra vid bordet, så jag får väl sitta kvar där och känna mig skamsen och utan illusioner. Hur kunde jag vara så dum?
Kommentarer
Postat av: Emma
Jag tycker det var ett bra försök och du är inte alls dum. Man måste ju försöka? Visst, om man försöker så kan man få ett nej och det är jobbigt men försöker man inte så lär det garanterat inte hända något. Alls.
Trackback
