Ö-rådet
Som ni vet har det varit turbulens på min arbetsplats den senaste tiden. Jag tänkte berätta lite om det hela.
Förra måndagen hade platschefen en kort introduktion, som kort och gott gick ut på att företaget och facket hade nått en överenskommelse om vilka personer som skulle bli varslade. Vi fick veta att det skulle sättas upp lappar på en vägg, där var och en skulle få en tid för ett kort möte med sin chef. Vi fick också höra att det skulle finnas representanter från Företagshälsan och ett bemanningsföretag på plats för att stötta de som behövde det.
Tisdag morgon vaknade nog de flesta med en klump i magen. Det är ju inte så att det är en fråga om liv och död ifall man får lämna ett jobb, men om det nu ska ske så vill man helst att det ska ske frivilligt - för att man har hittat ett jobb någon annanstans. Nu kändes det som att gå till ett ö-råd i tv-programmet Expedition Robinson och få veta om man hade blivit "utröstad".
Min tid var 12:30, så jag fick gå omkring på avdelningen i många timmar och fundera. Redan tidigt på morgonen började ryktena gå om folk som hade klarat sig, eller som hade fått gå. Vissa besked gjorde en häpen minst sagt. På vår avdelning var det en kille som gick iväg strax efter klockan sju. Han kom tillbaka och berättade att han var varslad och han var mer arg än ledsen, verkade det som. Lite senare var det en annan kille som gick in och fick veta att han skulle vara kvar och honom blev det mycket tjafs om, eftersom hans mamma varit en av de fackliga förhandlarna. Jag tror att han fick höra många oförtjänta elakheter från folk. Men det var ju inte han som hade förhandlat och inte hans mamma heller (hon fick gå ut när hans ärende skulle avhandlas), så folk borde ha tänkt sig för. Men folk var överlag mycket upprivna och man kunde se oron i folks ögon när man gick omkring på verkstadsgolvet. Det var faktiskt vissa som stod och grät.
Jag hade ingen matlåda med mig och naturligtvis glömde jag beställa också. Det finns ett par gäng som beställer matlådor från restauranger med hemkörning och jag brukar köra med sån mat när jag är för lat för att göra egen. Men den här gången fick jag gå ut på lunchen och iväg till ett matställe några hundra meter bort. Aptiten var sådär och jag började bli riktigt nervös. Egentligen var ju beskedet inget att vara rädd för i sig, men det hade varit en så ödesmättad stämning hela dagen att man automatiskt hade blivit påverkad.
Så småningom var det min tur och jag knallade motvilligt iväg. Mötet var i ett litet rum i en korridor bakom stora fikarummet - lite avskilt sådär. Chefen var försenad, men han dök strax upp och sade något om att han i princip käkat Treo till lunch. Visst, det är ingen trevlig uppgift att sitta och ge vissa negativa besked, men det är också ett ansvar som en chef måste ta. Jag fick sätta mig och precis som i "Robinson" avgjordes mitt öde av en lapp i ett kuvert (en urna i Robinson, men sak samma). Chefen sade att han med nöje kunde berätta att jag inte berördes av varslet. Just den saken stod på pappret i kuvertet och jag fick signera en kopia och ge till chefen. Efteråt skojade jag och sade att det var tur att det gick som det gick, eftersom jag annars hade tänkt pissa i tanken på en av maskinerna. :P Jag var lättad, mycket mer lättad än jag hade trott att jag skulle vara.
När jag gick hem för dagen var det fyra som hade klarat sig på min avdelning, av fem som hade haft sitt möte. Men det var många på andra avdelningar som fick oväntade varsel och det var flera som jag gärna hade velat ha kvar som jobbarkompisar. Jag funderade också på hur det skulle gå för kvälls- och nattskiftet på min avdelning, som skulle få sina besked under eftermiddagen och kvällen.
Händelser får snabbt vingar på facebook och redan under kvällen visste jag hemifrån att två till på min avdelning, riktiga gamla trotjänare, hade blivit uppsagda sedan jag gick hem. Jag kan ju säga att det inte kändes bra att gå till jobbet dagen efter och få veta om allt som sagts och gjorts kvällen innan.
Nu har det gått några dagar och de värsta känslostormarna har lugnat ner sig. De varslade har fått lite distans till det hela och går och pysslar lite lagom på jobbet, medan de börjar se sig om efter nya jobb. Det som är skönt är att jag inte har hört något snack om att just jag har fått vara kvar - tvärtom har jag hört uppmuntrande kommentarer. Ändå var det långt ifrån självklart att det skulle bli så, eftersom jag inte är medlem i facket. Jag har inget emot fackföreningar i stort, utan mitt motstånd riktar sig mot fackklubben på just min arbetsplats. Jag känner till höjdarna och kan inte säga att jag har förtroende för dem. Jag tycker att de verkar mesiga, att de inte alls ställer upp lika mycket för alla sina medlemmar och att de har konstiga prioriteringar.
Idag snackade jag med en av fackhöjdarna på en fikapaus. Han fikade samtidigt och det fanns inga andra där, så det blev att vi pratade lite och kom in på uppsägningarna. Tydligen hade förhandlingarna i princip inletts med att alla anställda hade ställts upp i en stor lista, utifrån hur länge var och en varit anställd. Sedan hade ett streck dragits ungefär vid plats 90 och de som på fel sida skulle ha fått gå om man hade gått strikt efter turordning. Men företaget ville göra över 50 undantag, oklart om det rörde sig om personer man ville behålla eller sparka, och det var det som det hade förhandlats om. Fackhöjdaren hävdade att det till sist bara hade varit fem personer som facket och företaget hade varit oense om och ville väl få det till att facket hade förhandlat bra. Själv misstänkter jag att facket har lagt sig i vissa fall (om man säger "ok, ni får som ni vill" så är det ju ett sätt att bli överens!) eller att de fått igenom förslag som är åt skogen (duktiga men icke fackligt anslutna personer som har fått gå). En sak är åtminstone säker och det är att företaget ville ha just mig kvar. Ingen ifrån facket har förhandlat för min sak och ändå har de tagit folk på min avdelning som har jobbat längre än jag. Men blir det fler uppsägningar i framtiden är jag nog ganska rökt. Så oumbärliga är inte mina kunskaper och facket kommer säkert att vilja statuera exempel... :)
Förra måndagen hade platschefen en kort introduktion, som kort och gott gick ut på att företaget och facket hade nått en överenskommelse om vilka personer som skulle bli varslade. Vi fick veta att det skulle sättas upp lappar på en vägg, där var och en skulle få en tid för ett kort möte med sin chef. Vi fick också höra att det skulle finnas representanter från Företagshälsan och ett bemanningsföretag på plats för att stötta de som behövde det.
Tisdag morgon vaknade nog de flesta med en klump i magen. Det är ju inte så att det är en fråga om liv och död ifall man får lämna ett jobb, men om det nu ska ske så vill man helst att det ska ske frivilligt - för att man har hittat ett jobb någon annanstans. Nu kändes det som att gå till ett ö-råd i tv-programmet Expedition Robinson och få veta om man hade blivit "utröstad".
Min tid var 12:30, så jag fick gå omkring på avdelningen i många timmar och fundera. Redan tidigt på morgonen började ryktena gå om folk som hade klarat sig, eller som hade fått gå. Vissa besked gjorde en häpen minst sagt. På vår avdelning var det en kille som gick iväg strax efter klockan sju. Han kom tillbaka och berättade att han var varslad och han var mer arg än ledsen, verkade det som. Lite senare var det en annan kille som gick in och fick veta att han skulle vara kvar och honom blev det mycket tjafs om, eftersom hans mamma varit en av de fackliga förhandlarna. Jag tror att han fick höra många oförtjänta elakheter från folk. Men det var ju inte han som hade förhandlat och inte hans mamma heller (hon fick gå ut när hans ärende skulle avhandlas), så folk borde ha tänkt sig för. Men folk var överlag mycket upprivna och man kunde se oron i folks ögon när man gick omkring på verkstadsgolvet. Det var faktiskt vissa som stod och grät.
Jag hade ingen matlåda med mig och naturligtvis glömde jag beställa också. Det finns ett par gäng som beställer matlådor från restauranger med hemkörning och jag brukar köra med sån mat när jag är för lat för att göra egen. Men den här gången fick jag gå ut på lunchen och iväg till ett matställe några hundra meter bort. Aptiten var sådär och jag började bli riktigt nervös. Egentligen var ju beskedet inget att vara rädd för i sig, men det hade varit en så ödesmättad stämning hela dagen att man automatiskt hade blivit påverkad.
Så småningom var det min tur och jag knallade motvilligt iväg. Mötet var i ett litet rum i en korridor bakom stora fikarummet - lite avskilt sådär. Chefen var försenad, men han dök strax upp och sade något om att han i princip käkat Treo till lunch. Visst, det är ingen trevlig uppgift att sitta och ge vissa negativa besked, men det är också ett ansvar som en chef måste ta. Jag fick sätta mig och precis som i "Robinson" avgjordes mitt öde av en lapp i ett kuvert (en urna i Robinson, men sak samma). Chefen sade att han med nöje kunde berätta att jag inte berördes av varslet. Just den saken stod på pappret i kuvertet och jag fick signera en kopia och ge till chefen. Efteråt skojade jag och sade att det var tur att det gick som det gick, eftersom jag annars hade tänkt pissa i tanken på en av maskinerna. :P Jag var lättad, mycket mer lättad än jag hade trott att jag skulle vara.
När jag gick hem för dagen var det fyra som hade klarat sig på min avdelning, av fem som hade haft sitt möte. Men det var många på andra avdelningar som fick oväntade varsel och det var flera som jag gärna hade velat ha kvar som jobbarkompisar. Jag funderade också på hur det skulle gå för kvälls- och nattskiftet på min avdelning, som skulle få sina besked under eftermiddagen och kvällen.
Händelser får snabbt vingar på facebook och redan under kvällen visste jag hemifrån att två till på min avdelning, riktiga gamla trotjänare, hade blivit uppsagda sedan jag gick hem. Jag kan ju säga att det inte kändes bra att gå till jobbet dagen efter och få veta om allt som sagts och gjorts kvällen innan.
Nu har det gått några dagar och de värsta känslostormarna har lugnat ner sig. De varslade har fått lite distans till det hela och går och pysslar lite lagom på jobbet, medan de börjar se sig om efter nya jobb. Det som är skönt är att jag inte har hört något snack om att just jag har fått vara kvar - tvärtom har jag hört uppmuntrande kommentarer. Ändå var det långt ifrån självklart att det skulle bli så, eftersom jag inte är medlem i facket. Jag har inget emot fackföreningar i stort, utan mitt motstånd riktar sig mot fackklubben på just min arbetsplats. Jag känner till höjdarna och kan inte säga att jag har förtroende för dem. Jag tycker att de verkar mesiga, att de inte alls ställer upp lika mycket för alla sina medlemmar och att de har konstiga prioriteringar.
Idag snackade jag med en av fackhöjdarna på en fikapaus. Han fikade samtidigt och det fanns inga andra där, så det blev att vi pratade lite och kom in på uppsägningarna. Tydligen hade förhandlingarna i princip inletts med att alla anställda hade ställts upp i en stor lista, utifrån hur länge var och en varit anställd. Sedan hade ett streck dragits ungefär vid plats 90 och de som på fel sida skulle ha fått gå om man hade gått strikt efter turordning. Men företaget ville göra över 50 undantag, oklart om det rörde sig om personer man ville behålla eller sparka, och det var det som det hade förhandlats om. Fackhöjdaren hävdade att det till sist bara hade varit fem personer som facket och företaget hade varit oense om och ville väl få det till att facket hade förhandlat bra. Själv misstänkter jag att facket har lagt sig i vissa fall (om man säger "ok, ni får som ni vill" så är det ju ett sätt att bli överens!) eller att de fått igenom förslag som är åt skogen (duktiga men icke fackligt anslutna personer som har fått gå). En sak är åtminstone säker och det är att företaget ville ha just mig kvar. Ingen ifrån facket har förhandlat för min sak och ändå har de tagit folk på min avdelning som har jobbat längre än jag. Men blir det fler uppsägningar i framtiden är jag nog ganska rökt. Så oumbärliga är inte mina kunskaper och facket kommer säkert att vilja statuera exempel... :)
Kommentarer
Trackback
