schtellans

Vilket eländigt väder! Här duschar man på morgonen, men ändå dröjer det bara någon timme innan man börjar bli svettig och lukta härsket igen. :P

Morsan ringde precis. Hon var i morfars gamla lägenhet och plockade och tydligen skulle jag få sticka dit sen för att lyfta lite kartonger och så. Hej och hå, bara att gilla läget. :P I morgon hoppas jag dock att få slippa flyttande. Jag borde ringa Nicklas i Stockholm också. Det var snack om att vi skulle gå och lyssna på Thåström, Ternheim och Wadling på fredag och jag skulle höra av mig när jag visste om jag slapp flytta något då. Det vore kul att komma iväg, det vore det...

Klockan är bara en bit över nio och det är redan 25 grader ute... puh... Det är alldeles för varmt för en vintermänniska som jag. :) Om det är svettigt nu, lär det bli svettigare sen. Jag ska nämligen vara med och hjälpa morfar flytta ikväll. Som grädde på moset har farsan ont i ett ben, vilket lär innebära att ett tyngre lass läggs på mig. Men det är bara att gilla läget! :P

Internet fungerade inte i morse, så jag ringde supporten. Jag fick krypa över hela lägenheten och dra i sladdar och kontakter, medan jag kände hur uttråkningen växte i andra änden av telefonledningen. :P Höjden var nog när jag skulle ha tag på mina inloggningsuppgifter och fick gå igenom fyra skrivbordslådor fulla av papper innan jag hittade dem. Då var jag på vippen att ge upp och be supportsnubben att skicka nya användaruppgifter på posten. :P Men nu så, nu funkar det!

Jag ska strax åka ut på landet någon dag och börja semestern lugnt, sen får vi se. Det lär väl bli några aktiviteter innan veckorna är över. :)

Jo, Michael Jackson är död och det vet väl varenda kotte nu. Som artist skulle jag säga att det var länge sen han var riktigt bra - det var nog 80-talet som var hans bästa del av karriären. En del låtar är bra och det händer att jag lyssnar på youtube. Hans gamla videos var banbrytande på sin tid och bortsett från sjungandet var han också en duktig dansare.

På det personliga planet verkar hans liv ha varit ganska tragiskt. Som liten blev han misshandlad både fysiskt och psykiskt av sin far - familjen var för övrigt Jehovas vittnen, har jag läst - och man kan ju anta att det satte sina spår. När det gäller operationerna så har jag hört ett rykte om att han hade som mål att bli så olik sin far som möjligt. Om det ryktet är sant, vet jag inte, men det syntes lång väg på slutet att operationerna hade spårat ur.

Jag har varit ute på youtube och letat lite och hittat ett för mig okänt klipp. Det är mycket gammalt och med gruppen Jackson 5, där Michael Jackson blev sångare trots att han bara var barnet. Klippet är rätt charmigt och.. tja.. lillkillen sjunger ju bra. :)

,, och det ska bli så skönt. :)

Fast det hängde lite på gärsgården faktiskt. Semesterlistorna fylldes i för säkert en månad sedan och eftersom fördelningen med personalen mellan sen och tidig semester var jämn blev våra föreslagna semestrar godkända. Men ingen hade kollat på hur fördelningen var på skiften - och den var sådär, kan man säga. Den nya killen, A, kommer att bli ensam med sommarjobbarna på sitt skift och det är ingen höjdare. Men nu skulle folk lyckligtvis ställa upp och hjälpa honom när jag och L är lediga. Det hade varit något annars att få ändra på semestern i sista stund!

6 st sommarjobbare kommer att dyka upp från och med nästa vecka och jag får dras med dem ett par veckor när jag kommer tillbaka, har jag räknat ut. Det må väl vara hänt, men sommarjobbare är annars ett gissel. :) Ofta är de lata och slarviga och när något händer så är det vi ordinarie som har ansvaret. Nåja.. :P

Jodå, precis som vanligt var jag ute på landet i midsommar. Det har jag varit sen urminnes tider. :P Däremot var jag aldrig iväg till Torpet och hälsade på Oskar - för första gången sen jag var tio kanske. En förklaring kanske vore på sin plats...

När jag var liten var det ett äventyr att vara ute på landet: sjön och ån, skogen och trädgården - hela omgivningen var min privata lekplats. Redan då var jag intresserad av fiske och det blev mycket metande då med. Mellan vår sommarstuga och morfars sommarstuga går en grusväg på drygt en halv kilometer. Efter den ligger en stuga - "torpet" brukar det kallas när vi "infödingar" pratar om det. I torpet huserar en släkt stockholmare under några veckor varje år. Ena halvan av familjen är bara där över Midsommar, andra halvan brukar vara där under sina semesterveckor. 

Fram till dess att jag blev ungefär 10 år hade jag inte brytt mig så mycket om torpet, men en dag när jag och morsan gick förbi såg vi att det var några ungar ute på gräsmattan där och lekte. Morsan tyckte att jag kunde fråga om jag fick vara med, så jag frågade - och fick vara med. Det visade sig att jag och Oskar, en liten kille (han blev aldrig mer än drygt 1.70) med glasögon, skulle bli bästa kompisar. Han var påhittig och rolig och tyckte mycket om att fiska. När vi sågs blev lekandet väldigt intensivt, eftersom han bara var där någon enstaka helg på hela året. Under åtskilliga år var det så att jag gick och väntade och undrade helg för helg om han skulle komma: jag reagerade om det kom en bil på grusvägen (var det Oskar?), gick upp till Torpet på morgnarna för att kolla om han kommit under natten - eller gjorde upp planer i största allmänhet.

Vissa helger var det större chans än andra: påsk, valborg, Kristi himmelsfärdsdag, pingst.... Men midsommar var alltid en säker helg. Midsommar samlades alltid släkten i torpet. Ofta var det ett helt år sedan vi setts sist och ibland hade det hänt saker. En gång hade han t ex skaffat tandställning, en annan gång hade han kommit i målbrottet, någon annan gång hade han en konstig frisyr. Ett år hade han fått för sig att han skulle bli vegetarian av moraliska skäl - och det var katastrof! :P Det året ville han helt plötsligt inte fiska! Han har alltid haft starka åsikter och det gick inte att övertala honom den gången. Året efter hade han dock ändrat sig. :P

Men åren har gått och vi som lekte ihop som barn har blivit vuxna. De sista åren har det känts allt mer konstigt att gå till torpet på besök - jag har börjat skämmas och känna mig som en inkräktare som kommer och klampar in på deras privata midsommarfirande. Flera av "barnen" i min generation har pojkvänner eller flickvänner nu - så också Oskar. Spontaniteten är till stor del borta och det är svårare att få folk att hitta på saker gemensamt. Oskar själv har också förändrats, på så sätt att han har blivit kylig och frånvarande - svår att få kontakt med. När jag har varit där har han ofta suttit långa stunder med privata datorprojekt (han är t ex duktig på att animera grejer), sms:at eller suttit och spelat tv-spel med sin yngsta kusin. Förra året var jag bara upp och hälsade på en kväll och det räckte. Då skulle gänget spela något spel, som jag inte riktigt var sugen på. Det blev så att några spelade, medan jag satt ett tag med de äldre och tittade på tv - innan jag gick hem. Det kändes rätt misslyckat och den helgen gick jag inte dit mer.

Inför årets midsommarhelg hade inte jag och Oskar hörts en enda gång på hela året. Så har det visserligen varit förut, men tystnaden kändes lite talande denna gång. Våra nya grannar i stugan bredvid har vi blivit bra bekanta med på ganska kort tid . Nu i helgen  ville de spela boule och ordnade en liten turnering med ihoplottade tvåmannalag. Boule är rätt kul och det blev så i helgen att jag var med där och spelade, istället för att gå iväg och hälsa på stockholmarna. Jag var väldigt tvehågsen, men det blev så att jag höll mig hemma varje kväll. "Han kan ju faktiskt också ta initiativet och komma ner och hälsa på", resonerade jag. På söndagen var turneringen egentligen slut (mitt lag kom tvåa), men grannarna ville spela en sista "avskedsmatch" (suck! :) ). Då när vi höll på, kom bilarna med avresande stockholmare uppifrån torpet och gled förbi på grusvägen alldeles intill där vi spelade. Då skämdes jag lite faktiskt och även om jag hejade, sökte jag aldrig ögonkontakt. Det kändes konstigt och så här i efterhand tycker jag kanske att jag borde ha gått upp och gjort en artighetsvisit åtminstone - hälsat och hört mig för om läget i stort. Men det är så dags nu och är man tjurskallig så är man....

Efter ett par skapliga dagar är regnet tillbaka igen. Det vore trevligt om det kunde hålla uppe i helgen, åtminstone, men vi får väl se.  Jag har varit ute och handlat på förmiddagen idag. Det blev ett paket med Norton Internet Security - ska förlänga med ett år. Sen var jag in på Systembolaget och köpte några öl till helgen. Än har jag inte helg, förresten, utan det blir ett kvällspass till....

I morgon åker jag ut på landet en sväng. Det blir väl mat och dryck och lite social samvaro. Grannen har en boulebana och det ryktades om en stor turnering där. Boule är hyfsat kul, så det blir säkert att man står där och kastar klot under midsommaraftonen. :)

Vad sägs? "Trolltyg i Tomteskogen" del 1-5! :D
 

... har det varit hela helgen och på våra breddgrader är det översvämningar i åar och diken nu. I helgen fick jag känna på regnet på nära håll, när jag var på 24-timmarsmete vid Väddö Kanal. :) Jag, Jocke, Krister och Ove ställde upp och av de 24 timmar som vi fiskade regnade det i minst 20! När jag kom hem igår var varenda klädtrasa jag hade haft med mig dyngsur. De blöta kalsingarna hade korvat ihop sig och gjort att jag på slutet hade gnidit ihop till ett par rediga skavsår på insidorna av låren. :P

Fisket var ändå rätt okej. Det var mycket småabborre som nappade, plus en del mört och några björknor. Jag lyckades för första gången i mitt liv få en spigg - en liten blågrön sak med taggar. Den såg läskig ut. :P Vi kom trea av sexton lag och för det fick vi varsin elgrill i pris. Jag får se om jag behåller den själv, eller om jag donerar den till matlagningsutrustningen i föräldrarnas sommarstuga. :)

Sen idag var det kvällsjobb. A dök upp i tid, alltid något, men L var borta så vi blev bara två på mitt skift - vilket är alldeles för lite. L hade anmält att hon skulle vara hemma för vård av barn. Eller hur.... Hon har ungefär 50-procentig närvaro, så det kan man väl räkna ut med arslet att hon skolkar ibland. :) Det är väl upp till henne, men det vore ju kul med mer engagerade medarbetare. Det är mycket jobb som ska göras och det vore mycket skönare om man kunde hjälpas åt, så att arbetet flöt på. Nåja....

Lennart Lindström är död. Han blev 69 eller 70 år. Det var jag som fann honom i gräset bredvid älven.

Igår var det metartävling uppe vid Forsbo, vid Dalälven. Vi var ungefär 20 som deltog, mest äldre gubbar och tanter - och så jag. Lennart var med och var sig lik innan utgången: han hälsade och verkade glad och gick runt och småpratade med folk. Sedan var det utgång. Folk spred ut sig längs älven och Lennart älgade iväg längst bort, först längs en grusväg och sedan ner genom ett skogsparti. Han hade fått förmaningar hemifrån om att ta det lugnt, men iväg skulle han ändå - envis som jag vet inte vad. Fisket pågick till klockan nio och det nappade inget vidare för mig. Det var bara att gå hem igen och konstatera att de flesta hade fått mer fisk än jag.  Men var var Lennart?

När en halvtimme hade gått hade han inte dykt upp. De som sist såg honom hade bara sett honom innan tävlingen, när han gick förbi dem i skogen och rände iväg ner genom snåren. Vi väntade en stund och undrade om vi skulle behöva gå ut och leta - det kunde ju vara så att han bara hade gått lite vilse och kunde dyka upp när som helst. Men tiden gick utan att något hände. Till sist var vi fyra som gick iväg: jag, Tore, Kent och Nisse. Efter en bit kom vi till ett vägskäl, där en väg enligt Nisse (som kan terrängen bäst) skulle gå i en båge runt skogen och ner till älven långt bort och där en annan väg gick rakt in i skogen och sedan vek av ner mot älven. Nisse och Kent tog den första vägen, jag tog den andra och Tore stannade kvar och höll vägskälet under uppsikt.

Det hade börjat mörkna vid det här laget, dessutom började det bli kallt. När Tore hämtade mig tidigare på eftermiddagen hade jag glömt stövlarna i brådskan och hade bara haft en banan som matsäck. Därför var jag både blöt och hungrig på kvällen - magen gurglade i protest. Jag gick för mig själv och ropade högt, men fick inget annat gensvar än suset från träden. På långt håll hörde jag Kents röst, när han gick och ropade på andra sidan skogspartiet. Jag undrade om jag skulle kunna skilja på Lennarts och Kents röster på håll och ibland tyckte jag att ropen lät som "Stefan!!!" snarare än "Lennart!!!". Efter en stund ville jag inte gå längre - inte ensam - och småsprang tillbaka till vägskälet. Där stod Tore ensam och väntade och jag stannade och gjorde honom sällskap. Någon gång ropade vi, men när vi väl fick svar var det Nisse och Kent som kom tillbaka ensamma.

Vi fyra gick tillbaka till parkeringen för att diskutera med de andra. Några hade åkt hem, men många var kvar och väntade på oss. Tydligen hade man ringt efter hjälp och både räddningstjänst och polis var på väg. Det vi retade oss på var att polisen skulle komma utan spårhund! Vad skulle de göra hos oss då? Hålla handen? Därför diskuterade vi en stund och kom fram till att jag och en som heter Magnus - vi var yngst - skulle gå iväg ända ner till älven och leta längs stranden. Nisse och Kent hade gått längs älven och ropat, men hade inte varit ner och tittat i själva gräskanten bredvid.

När Magnus och jag gav oss av, var tanken att vi först skulle gå samma väg ner till älven som Nisse och Kent tog - d v s i en båge runt skogen - och sedan gå och titta längre bort än vad de varit. Men när vi följt vägen en bit blev vi osäkra på hur de hade gått innan oss och vek av ner genom skogen. När vi väl började känna igen oss insåg vi att vi var väldigt fel mot vad vi hade tänkt och att vi hade haft tur som inte hade gått vilse. Nu följde vi kanten av ett hygge ner mot älven och när vi närmade oss kunde man höra bruset mellan träden. Jag hade en väldigt olustig känsla och minns att jag undrade högt för mig själv över vad vi skulle komma att hitta. Så småningom glesnade träden och i ett spöklikt dunkel såg vi först grässlänten breda ut sig och sedan älven bortom den.

Vi hittade Lennart nästan genast och det var det otäckaste jag har sett, vad jag kan komma på. Han låg på rygg i gräset, med ena armen längs sidan och andra armen upplagd på bröstet - som om han tagit sig åt hjärtat. Munnen var vidöppen och tungan lyste med en onaturligt röd färg. Ansiktet var förvridet i en hemsk grimas, i det uttrycktes en ångest och en smärta som tagen från en skräckfilm. Huden var blek och blicken tomt stirrande. Det som låg där på marken såg inte ut som Lennart, mer som en vaxdocka som föreställde honom, men nog var det han. Jag kände efter puls på hans hals, men det var lönlöst; han var kall och livlös. "Du vill nog helst slippa se det här på nära håll", sade jag åt Magnus vid sidan av mig och vi gick och satte oss en liten bit bort. Vi ringde tillbaka till folket på parkeringen och tydligen hade det börjat komma räddningspersonal till platsen. Min telefon hade ingen mottagning, så det var Magnus som fick prata - både med fiskekompisar och räddningspersonal. Det blev en lång och kall stund av väntan och samtal innan vi fick klartecken att gå hemåt.

När vi till sist kom tillbaka var parkeringen full med folk: en ambulans, en polisbil och en stor brandbil hade kommit. Folk kom och hörde sig för och jag och Magnus fick berätta om vad som hade hänt och vad vi hade sett. Räddningspersonal kom och frågade hur vi mådde och vi fick lite vatten att dricka när vi bad om det. Jag och ett par andra fick gå åt sidan och blev kort förhörda av polisen om vad som hänt. Vi fick också visa på en karta var Lennart låg, så att de skulle kunna hämta honom. Räddningspersonalen hade tydligen lyckats få tag på en båt, som de skulle åka uppför älven med, och en kille i styrkan sade sig hitta bra i området. Det tog ändå lång tid innan vi fick åka från platsen. Räddningspersonalen konfererade för fullt och tydligen väntade man på klartecken. När det händer något sådant här, är det tydligen vissa rutiner som måste gås igenom innan man får åka och flytta på en kropp - bland annat måste det säkerställas att inget brott har begåtts.

När vi äntligen fick åka var det natt. Stämningen på resan hem blev av naturliga skäl ganska dämpad. På ett ställe höll Tore på att köra på ett rådjur! Det hade just varit snyggt det, med en krock framåt småtimmarna. När jag äntligen hade kommit hem och tvättat av mig var klockan tre på natten. Idag har jag ringt och sjukskrivit mig, men jag ska nog jobba i morgon. Jag ringde precis Lennarts fru Britt och även om hon lät samlad, måste hon förstås vara förtvivlad. Det var tänkt att de båda skulle ha följt med upp till Jämtland vecka 29, men nu blir det inte så. Ibland kan planer slås i spillror på ett ögonblick.

Vila i frid...

Jag hade tänkt sticka ut och hitta på något idag innan jobbet, men det är kallt, regnigt och blåsigt ute och inte särskilt inbjudande. Istället har jag ägnat en stund åt att se på film. Det fick bli "King of Kong", som jag fick i födelsedagspresent förut av min kära syster. :)

För vissa är datorspel blodigt allvar, inte bara en hobby. Den stora fixstjärnan på datorspelsnördarnas himmel är Billy Mitchell, som i början av 80-talet satte världsrekord i Nintendos arkadspel "Donkey Kong".  Mitchell har utsetts till "gamer of the century" och hans världsrekord ansågs länge vara oslagbart. Men 2003 lyckades mellanstadieläraren och småbarnspappan Steve Wiebe inte bara slå rekordet utan också passera magiska en miljon poäng. För Mitchell och hans anhängare är det här oacceptabelt: det talas om konspirationer och om manipulerade spelmaskiner. Det hela utvecklar sig till en duell, mellan den excentriske och stöddige Mitchell och den ärlige och jordnära Wiebe, om vem som är den bäste spelaren - "the King of Kong".

Filmen är en dokumentär och även om människorna man möter verkar helt osanna, existerar de faktiskt på riktigt. :) Man känner sig som en besökare i nördarnas värld och även om man känner sympati för somliga - t ex den härlige poängräknaren och rekordregistreraren Walther Day - är det inte alltid särskilt smickrande bilder som ges av folk. Många passar bra in i schablonbilden av en nörd: de är bleka, finniga och har tjocka glasögon - och tycks leva på pizza alla dagar i veckan. "Utmanaren" Steve Wiebe känns lite som den mystiske främlingen som kommer in och rör om i nördarnas hierarki. Wiebe är "hjälten" som mot alla odds - det är åtskilliga som inte vill att han vinner - kämpar renhårigt för att besegra en motståndare som använder fula trix.

"King of Kong" är en fascinerande och rätt rolig film och jag ger den 4/5 i betyg. Faktum är att jag blev lite spelsugen av att se den... :P

I morse hade jag jag tvättstugan och medan maskinen gick såg jag på film. Det fick bli Scarface - med Al Pacino i huvudrollen.

Filmen börjar med att flyktingen Tony Montana (Pacino) anländer till USA, med en båt lastad med avhoppare från Kuba. Montana hamnar i en blandning av läger och fängelse tillsammans med de andra kubanerna, men ser sin chans att dra vidare när en skurk hör av sig och erbjuder honom friheten mot att han utför ett mord. Efter mordet fortsätter Montana på brottets bana och får jobb av den lokale knarkbossen Frank Lopez. Han arbetar sig uppåt i hierarkin med stor målmedvetenhet - och hänsynslöshet. Montana är äregirig: han vill ha pengar, makt - och Lopez vackra fru Elvira. Med framgångarna följer storhetsvansinne och paranoia och den oundvikliga katastrofen närmar sig....

Maffiafilmer finns det tretton av på dussinet, känns det som ibland. Den här hör nog varken till de bästa eller de sämsta - en medelmåttig film helt enkelt. Handlingen känns ganska ordinär och även om Pacino glänser i några scener fastnade jag inte riktigt för filmen. Scarface är två timmar och fyrtio minuter lång och under den tiden finns en del transportsträckor då inget särskilt händer. Michelle Pfeiffer gör en märklig roll som Elvira och jag blir inte klok på den karaktären - den känns mest meningslös! :)

Betyget får bli 3/5. Det kan låta högt, men vissa scener var trots allt spännande. :)